Medeltung helikopter sökes

Sverige följde som vanligt utvecklingen i omvärlden men drog också egna erfarenheter utifrån sina nyligen uppsatta helikopterförband. Medan HKP 1 och HKP 2 passade Marinflygets behov så hade Arméflyget något andra erfarenheter. HKP 2 fungerade bra men hade begränsningar när det kom till lastförmågan. Vad man sökte var en tung eller snarare medeltung helikopter som hade större transportförmåga än HKP 2 både vad gällde materiel, bårar och personal. Därför började Arméflyget redan 1959 se sig om efter en lämplig maskin.

Samtidigt hade Flygvapnet börjat omvärdera sin inställning till helikoptern inte minst i ljuset av dess förmåga att kunna ta sig snart sagt vartsomhelst och delta i räddningsoperationer. Flygvapnet hade en flygräddningsorganisation som snabbt skulle kunna undsätta piloter som tvingats skjuta ut sig från sina flygplan. Organisationen gick under beteckningen FRÄD och bestod från början 1947 av tre sjöflygplan av typen Catalina med svensk beteckning Tp 47.

En av dessa Catalinor sköts ned 1952 av ryskt jaktflyg när det sökte efter eventuella överlevande från en försvunnen DC-3 över Östersjön.

Tanken var att en medeltung helikopter skulle utgöra basen i en lokal FRÄD som skulle finnas utspridd över hela landet. En helikopter kunde dessutom plocka upp nödställda varsomhelst över land, vilket sjöflygplanen inte kunde.

Därför föll det sig så att både Arméflyget och Flygvapnet fattade intresse för ”Huey”. Av olika skäl valde man att vända sig till Italien där Agusta licenstillverkade helikoptern under beteckningen Agusta-Bell 204. Slutligen beställdes totalt 19 stycken maskiner, 12 till Arméflyget och 7 till Flygvapnet. Helikoptern fick beteckningen HKP 3 och de första levererades 1962.

HKP 3 nummer 95 tjänstgjorde som FRÄD helikopter i Flygvapen. Notera Kolibriemblemet på dörren. Foto: Aeroseum

Inkörningsproblem och modifieringar

Allt var dock inte som man kunde önska med den nya helikoptern. Motorerna från Rolls-Royce med beteckningen TM2A i Sverige var dels inte så kraftiga som man kunde önska och dessutom drabbades typen av flera motorhaverier. Detta ledde bland annat till att dagstidningen NSD ”Norrländska socialdemokraten” benämnde HKP 3 som ”Arméns olycksfågel” den 4 Maj 1964.

För att åtgärda bristerna påbörjades en ombyggnad av HKP 3 där man bytte ut motorerna till en nyare och mer kraftfull Rolls-Royce som fick beteckningen TM2B. De ombyggda maskinerna fick beteckningen HKP 3B.

Under samma tid köptes tre nya HKP 3 in med pengar från FN i avsikt att Armén skulle bygga upp en beredskapspluton med tre helikoptrar som kunde utnyttjas till FN-tjänst. Dessa hade längre rotorblad än övriga HKP 3 och vilket gav både högre fart och förmåga att bära tyngre last. I ljuset av detta drog Armén igång ett nytt ombyggnadsprogram där alla Arméns HKP 3 försågs med längre rotorblad och stjärtbommen förlängdes. 1969 var samtliga maskiner ombyggda och den nya beteckningen blev HKP 3C.

 

Arbetshästen

Medan Flygvapnets HKP 3:or hade flygräddning som sin huvuduppgift så hade Arméflygets HKP 3:or en mycket mer varierad uppdragsprofil. Huvuduppgifterna för arméns helikoptrar var trupptransport samt transport av skadade och även materiel.

Skulle skadade transporteras kunde upp till 6 stycken bårar medföras. Vanligare var dock att tre bårar medfördes så att sjukvårdare och skadade som kunde sitta också fick plats. För trupptransport fanns olika alternativ beroende på vilken trupp som medfördes. I normalfallet kunde åtta fullt utrustade soldater medföras, vilket också är antalet soldater i en så kallad skyttegrupp. Större vapen som kulsprutor eller granatgevär kan placeras på golvet mellan de två rader av säten som används.

Om jägarsoldater skulle flygas in bakom fiendens linjer vintertid togs det främre sätet med tre platser bort för att ge plats åt skidor och en pulka för utrustning. Därutöver medföljde fem jägarsoldater med utrustning.

Materieltransport kunde genomföras med invändig last eller med utvändig last som i det senare fallet bars hängande under helikoptern. Som allra mest kunde den utvändiga lasten nå upp till 1800 kg, men normalt högst 1000 till 1200 kg.

Arméns helikoptrar kunde också utrustas med vinsch och precis som Flygvapnets HKP 3:or användas för räddningsuppdrag vid behov. Flygvapnets FRÄD var emellertid de verkliga experterna när det kom till allsköns räddningsuppdrag och i första hand de som ryckte ut när behovet uppstod.

Förmågan att bära tung hängande kom också väl till pass för att bekämpa skogsbränder. Helikoptern försågs då med ett kärl som kunde rymma 540 liter vatten eller mer. Kärlet kunde fyllas på genom att doppa det i närmaste vattendrag eller sjö med tillräckligt djup medan helikoptern hovrade. Därför kunde en helikopter genomföra flera vattenbombningar innan den var tvungen att återvända till basen.

Rivalitet med andra truppslag

I Boden i Norrbotten ligger Sveriges största militära garnison. Själva staden växte fram efter att fästningen började byggas år 1900 och alltmer militära enheter förlades till platsen. 1902 infördes den allmänna värnplikten och tusentals värnpliktiga ryckte in varje år, på gott och på ont för lokalinnevånarna.

Där fanns även Arméflygbataljon 1, eller som förkortningen löd, AF 1 kring stora delar av Arméns helikopterverksamhet byggts upp. Arméflygets hade en mörkblå basker, vilket innebar att deras värnpliktiga och anställda fick göra ett särskilt baskerprov med extra strapatser för att få rätten att bära denna huvudbonad. När denna händelse utspelade sig så var basker något som främst förknippades med elitförband, som fallskärmsjägare, kustjägare och övriga jägarförband, samt pansartruppernas svarta basker.

Därför stack denna mörkblå basker lite i ögonen på värnpliktiga i de två intilliggande regementena, Bodens Ingenjörregemente Ing 3 samt Bodens Artilleriregemente A 8.

Mellan åren 1993 till 1994 gjorde undertecknad, Mattias Isaksson, värnplikten vid Bodens Artilleriregemente som signalist och terrängbilsförare vid ett stabskompani. ”Att se andra värnpliktiga som var stabspersonal, mekaniker och egentligen inte hade en mer ”krävande” tjänst än oss stoltsera med basker var något vi lärde oss ogilla. För oss betydde basker en elitsoldat som slogs i främsta linjen eller rentav bakom fiendens linjer så varför fick AF 1:s värnpliktiga ha en basker och inte vi? Därför hände det att vi ibland passade på att stämma upp i ramsan ”Basker Blå, lätt att få!” när vi passerade deras vakt eller möte några på staden. Inte det mognaste av beteenden.”

En överraskade åktur

”Som stabssoldater räknade vi inte oss till någon elit, men samtidigt var vi kanske något mer skärpta än andra. Men när andra plutoner genomförde sina överlevnadsveckor och därefter berättade om sina strapatser under en veckas tid kändes det som att vi inte var lika tuffa som dom. Vi stabsnissar skulle knappast kostas på en sådan prövning. Eller skulle vi det?”

”En vinterkväll noterade vi att morgondagens schema såg lite kryptiskt ut. Det bröt mönstret mot vad vi var vana vid. Vi skulle ställa upp med full stridsutrustning utan någon egentlig förvarning om någon särskild övning. Att vår kapten hade något i kikaren stod klart och vi förstod att det sannolikt innebar en överlevnadsövning. Så vid uppställningen dagen därpå hälsade vi vår kapten, Göran Myllimäki, med leenden och skratt när han marscherade fram till oss i full stridsutrustning med snödräkt med ett illmarigt leende på läpparna.”

”Till att börja med blev han lite paff över att vi lyckats lista ut vad som var i görningen men han hämtade sig snabbt och med en glimt i ögat meddelade han att vi skulle marschera över till Arméflyget eftersom vår pluton fått en särskild uppgift. Pulsen steg när det så sakteliga under den korta marschen över till AF 1 gick upp för oss att vi, Centralplutonen, skulle få göra något som regementets andra plutoner inte fått göra. Vi skulle av allt att döma få flyga ut och göra luftlandsättning med helikopter!”

”Vi möttes av synen av två stycken HKP 3C som stod och varmkörde motorerna på flygfältet. 1:a grupp skulle flygas in först och vi i 2:a grupp skulle följa med den andra helikoptern. Vi fick en kurs i hur man på ett säkert sätt närmar sig och lämnar en helikopter med rotorn igång, var man inte skulle gå och hur man skulle ta sig in och ur på ett snabbt och säkert sätt. Vi satte på hörselkåpor och när det så var dags gick vi dubbelvikta fram och äntrade vår maskin. Ljudet var trots hörselskydd öronbedövande och vi kunde bara kommunicera med tecken mellan varandra och möjligen genom att läsa läpprörelser. Känslan var obeskrivlig och närmast att beskriva som skräckblandad förtjusning med ett visst mått av ängslan.”

Åbergsfortet i Bodens fästning. Foto Bengt. A Lundgren

”Till att börja med steg vår pilot upp till några hundra meter och vi fick en mycket vacker vy över Bodens stad och inte minst några av fästningens fort uppe på bergknallarna. Så långt allt väl. Därefter sjönk helikoptern snabbt och nu började en flygning på trädtoppshöjd och genom dalgångar och att ingen av oss fick upp frukosten är för mig fortfarande obegripligt. Än idag finns det ingen attraktion på något nöjesfält som slår den flygningen. Hur länge den varade minns jag inte, men vi kom hela och rena fram till landningsplatsen som var en glänta i skogen. Gruppchefen i 1:a grupp stod och markerade var landningen skulle ske och ingen avundades honom när helikoptern landade och gömde honom i ett moln av snörök.”

HKP 3 landsätter materiel i vinterlandskap. Foto Svensk Militärhistoriskt Bibliotek

”Det fanns dock ingen tid att tänka mer på det utan upp med dörrarna och ut i snöröken fick vi bege oss för att inta tillfälliga stridsställningar. Så snart vi var ute och i skydd drog helikoptern på gasen och till ljudet av den karakteristiska dova rytmen av den stora tvåbladiga rotorn försvann så HKP 3:an tillbaka genom snörök och bort över trädtopparna. Kvar låg två grupper av värnpliktiga stabssoldater och lyssnade till det bortdöende ljudet av helikoptern och insåg att även om vår överlevnadsövning sannolikt skulle vara kortare (vilket den också var) än de andras så hade vi fått inleda den på ett mycket mer minnesvärt och dramatiskt sätt som skulle ge oss alla ett minne för livet.”

En lång och händelserik historia

År 2001 togs svenska Försvarsmaktens HKP 3:or ur tjänst efter 39 år. Men runtom i världen används mängder av Bell 204 både militärt och civilt i olika versioner och utföranden. Endast UH60 ”Blackhawk” kan tävla med den gamla ”Huey” om att vara världens mest kända helikopter.