Strategiska överfall – lärdomar från andra världskriget

Även om Sverige inte deltog i andra världskriget så följde man utvecklingen noga och något som var extra oroande var det tyska anfallet på Danmark och Norge, den 9:e April 1940. I Norge hade de första anfallet genomförts med relativt små förband, vilket gjort att tyskarna kunnat dölja sina avsikter eftersom det krävt relativt små förberedelser.

Norge hade heller inte mobiliserat sin värnpliktsarmé när Tyskland genomförde Operation Weserubung den 9 April. Namnet på operationen antydde att det var fråga om en övning och då inte alltför stora förband var involverade kunde man inte säga om det verkligen var ett anfall på gång eller inte. Det norska försvaret var på sin vakt men endast med de stående förband och de värnpliktiga som befann sig under utbildning. Tyskarna använde sin flotta för att helt fräckt segla in i norska hamnar och landsätta soldaterna och tyska fallskärmsjägare släpptes över flygfälten utanför Oslo.

Genom överraskning, djärvhet och dessutom tur med vädret kunde tyska jagare överraska och torpedera Norges kraftfullaste krigsfartyg, de gamla pansarskeppen Eidsvold och Norge, utanför Narvik. Men här kunde det mycket väl gått annorlunda om pansarskeppen fått lite mer förvarning och om dimma inte hindrat dem från att understödja varandra.

Denna typ av anfall på ett annat land brukar kallas strategiskt överfall. Det kännetecknas av att angriparen försöker att med relativt små styrkor slå till mot nyckelpunkter i det angripna landet för att lamslå landets ledning och skapa kaos och hindra att landet hinner smala sig och mobilisera eller bjuda effektivt motstånd. En viktig del i detta är att kunna dölja sina förberedelser, vilket är lättare om man använder så få förband som möjligt. Norrmännen var visserligen medvetna om att det kanske skulle dras in i kriget, men inte när och inte just då.

Danmark blev helt överrumplat och gav upp efter några timmars strid. Här hade det tyska överfallet fungerat perfekt. Med tiden skulle tyskarna även erövra Norge.

Att skydda sig mot ett strategiskt överfall är väldigt svårt, särskilt om ett land är beroende av att kunna mobilisera värnpliktiga för att kunna försvara sig på längre sikt. Men en mobilisering tar tid och leder till att hela samhället måste ställas om och är mycket kostsam. Det kan också ses som en provokation och försvåra eventuella diplomatiska lösningar. Så det är ett svårt beslut för den regering som måste ta det.

Liten tuva kan stjälpa ett stort lass

Men när man skrapar på ytan av tyskarnas framgångar visar det sig hur pass riskabel det strategiska överfallet kan vara, och hur lite som krävs för att det kan gå fel. I Narvik var marginalerna på tyskarnas sida och vinsten blev stor. Men runt Oslo, det viktigaste målet, blev situationen en annan.

Det var inte många norska soldater som var på plats när de tyska fallskärmsjägarna började regna ned över Fornebu flygplats men flera av de som var där agerade när den första chocken försvunnit. En ensam kulspruteskytt sköt ihjäl flera av fallskärmsoldaterna innan dom hunnit ned och en orsak till att norrmännen till slut fick ge upp var ammunitionsbrist. Några fler norska soldater och mer ammunition kunde gjort att allt gått annorlunda eller åtminstone fördröjt tyskarna.

Men i Oslofjorden gick det annorlunda. En stark tysk flottstyrka, ledda av den tunga kryssaren Blucher, använde nattmörkret och det dåliga vädret till att tränga förbi de yttre norska kustforten. Men en ensam norsk patrullbåt Pol III fick syn på dem och när de främmande fartygen inte ville idenifiera sig öppnade Pol III eld men sin enda kanon. Det spelade ingen större roll mot de stora tyska fartygen, men eldgivning och signalraketer signalerade ett något var på gång. Men eftersom norrmännen inte hunnit lägga ut minor stävade den tyska eskadern med Blucher i spetsen djupare in i Oslofjorden.

Då dom lyckats ta sig förbi de yttre kustforten fanns egentligen inget mer som kunde hota tyskarna. Den sista försvarspunkten var Oscarsborgs fort, en gammal fästning som egentligen inte ingick i försvaret av hamnen längre utan tjänade som utbildningsanläggning för det norska kustartilleriet. Fästningen hade gamla men mycket kraftfulla kanoner och fästningens kommendant, den pensionerade översten Birger Eriksen, hade anat att något var i görningen. Med hjälp av elever från kustartilleriets befälsskola och nyinryckta värnpliktiga kunde två av de gamla 28cm kanonerna kallade Aron och Moses bemannas, samt det gamla men dolda torpedbatteriet som hade fungerat som en sista överraskning för en angripare. Eriksen hade ringt den tillika pensionerade kommendörkaptenen Andreas Andersen och bett honom ta befäl över torpedbatteriet. Det var en minst sagt brokig skara av yngre och delvis otränade befäl och soldater ledda av två pensionerade officerare som utgjorde den sista försvarslinjen av Oslo.

Överste Birger Eriksen, befälhavaren på Oscarsborgs fästning.

Eriksen hade blivit ombedd att återinträdda i tjänst för att fylla upp vakanser. Som chef tvingades han nu fatta ett antal snabba beslut. Han förstod att det inte fanns tid att fråga om order från högre ort. Han skulle bli tvungen att själv fatta beslut. Då han fick uppgifter om att de yttre forten hamnat i strid med till en början okända fartyg och dessa fortsatt in mot Oslo stod det klart för honom att ett fientligt anfall pågick.

När Blucher blev synlig ett par kilometer bort var stunden inne. Andersen kunde fjorden och dess avstånd så väl att när avståndsmätarna angav det avstånd dom mätt ut till målet korrigerade han det ur huvudet och gav nya avstånd till pjäserna. Tyskarna trodde att Oscarsborg var obemannat och sköt inte heller eftersom de fortfarande trodde att norrmännen skulle tveka att skjuta i det längsta. Även Överste Eriksen verkar ha kämpat med beslutet en kort stund innan han skall ha gett den slutliga orden. ”Antingen får jag medalj eller ställs inför krigsrätt! Ge eld!”

Eriksens bedömning av avståndet var korrekt och bägge 28cm granaterna träffade målet och orsakade stor förödelse och brand på kryssaren. Nu öppnade även ett par mindre kustartilleribatteriet eld mot tyskarna. Blucher besvarade elden men hennes tunga kanoner var tysta då den ena granaten slagit ut strömförsörjningen. Manskapet vid Oscarsborg tog skydd då pjäserna saknade pansarskydd. Nu öppnade batterierna vid Kopås och Husvik eld mot Blucher som träffades upprepade gånger och skadade bland annat kryssarens roder. Kryssaren fortsatte framåt och passerade torpedbatteriet. Torpederna var från 1906 och inte särskilt kraftfulla men kommendörkapten Andersen kunde dom utan och innan. Blucher var ett perfekt mål och de två torpeder som avfyrades träffade. Blucher började sjunka och de efterföljande tyska fartygen vände om och retirerade ut mot den yttre fjorden men inte förrän batteriet vid Kopås skadad pansarskeppet Lutzow.

Kryssaren Blucher står i brand och är på väg att sjunka.

Det blev de tyska fallskärmsjägarna som landsatts vid flygfälten utanför Oslo som dessutom var tvungna att erövra själva staden.

Överste Eriksen på Oscarsborg visar på betydelsen av chefer som vågar ta egna beslut. Ett liknande tillfälle inträffade ett dygn senare när en tysk kolonn med över hundra tyska fallskärmsjägare som jagade efter regering och kungafamiljen stötte ihop med norsk styrka vid Midtskogen natten mellan den 9 och 10 april 1940. Styrkan bestod av 20 – 30 soldater från kungliga gardet och 60 stycken värnpliktiga och frivilliga från den lokala skytteföreningen. Norrmännen hade endast repetergevär och två kulsprutor, varav den ena fick eldavbrott vid första skottet. Trots bättre beväpning och numerärt överläge tvingades dock tyskarna att tillfälligt dra sig tillbaka då den tyske befälhavaren stupade och misslyckades med att ta regeringen och kungafamiljen till fånga.

De tyska förlusterna blev stora men allra viktigast var att sänkningen av Blucher försenade anfallet mot Oslo och gav norrmännen tid att evakuera regering, riksdag samt kungafamiljen som flydde norrut. Dessutom fick man med sig Norges guldreserv på 50 ton, vilken senare överfördes till Storbritannien. Från Nordnorge fortsatte den norska ledningen att leda motståndet och striderna varade i åtta veckor.

Slutfacit blev att det tyska strategiska överfallet mot Danmark och Norge var framgångsrikt. Men framgången var dyrköpt och framförallt led tyska flottan allvarliga förluster under fälttåget. I efterhand visade det sig att vid flera tillfällen hängde det hela på håret och förlusterna var högre än tyskarna räknat med. Om norrmännen haft lite mer tur exempelvis i Narviksfjorden så hade det hela kunnat sluta mycket annorlunda.

Kreta 1941 och Pegasus bridge 1944

De tyska fallskärmstrupperna hade överlag varit framgångsrika. De visade sig vara effektiva även mot Belgien och Nederländerna 1940, där de bland annat oskadliggjorde det belgiska fortet Eben Emael genom att helt fräckt landa med segelflygplan på själva fortet och spränga de tunga kanonerna. Men i Nederländerna blev en del fallskärmsjägare fångar när nederländska befäl samlade ihop de soldater de hade till hands och gick till motanfall innan fallskärmsjägarna han samla ihop sig.

Den största operationen var erövringen av Kreta 1941, men även om tyskarna till slut lyckades erövra ett antal flygfält och flyga in förstärkningar så hade de försvarande styrkorna bitit ifrån sig och flera transportplan sköts sönder när dom landade. Men på grund av att de allierade försvararna tvekade i ett dygn med att sätta in en motattack så kunde tyskarna befästa sina ställningar och få in tillräckligt med förstärkningar.

Men trots segern hade de tyska luftburna styrkorna lidit svåra förluster och sattes aldrig mer in i stora samlade anfall. Men de allierade, särskilt Storbritannien och USA skapade egna luftburna förband som kom att genomföra flera överraskningsoperationer med dessa.

Pegasusbron efter att den säkrats. Till höger i bakgrunden syns ett av glidflygplanen.

Den kanske mest välkända var erövringen av den så kallade Pegasus bron i samband med invasionen av Normandie den 6 juni 1944. Om bron förstördes skulle de brittiska styrkorna få svårt att avancera från invasionsstränderna så den måste tas intakt. En liten styrka i glidflygplan landade i princip alldeles bredvid bron och stormade bron innan de tyska vakterna hann reagera och försöka spränga bron. De lyckades hålla bron även mot ett anfall som stöddes av stridsvagnar till dess förband som landsatts från havet hann fram och avlöste dem. Vid det laget var ammunitionen nästan slut och det är tveksamt om styrkan klarat av att försvara sig länge till. Men planen hade gått i lås.

Market garden och begränsningar hos luftburna förband

De allierade hade delvis lärt sig av tyskarnas misstag men vid Operation Market Garden 1944 kom framförallt de brittiska och polska luftburna styrkorna att lida svåra förluster när dom landade i ett område där två tyska pansardivisioner återhämtade sig från tidigare strider. Planen var att genom att säkra ett antal viktiga broar i ett överraskningsanfall med luftburna förband skulle allierade pansarförband genomföra en överraskande offensiv in i Nederländerna.

Operationen präglades av en snäv och optimistisk tidtabell och en underskattning av motståndaren, vilket i slutändan ledde till ett strategiskt misslyckande och svåra förluster hos de insatta förbanden. Den brittiska 30:e armékåren skulle undsätta fallskärmstrupperna och säkra den tagna terrängen. Men den framryckningshastighet som krävdes förutsatte i princip att tyska förband inte skulle bjuda nämnvärt motstånd, vilket inte var fallet. Man lyckades ta flera av broarna men hann inte fram i tid till den nordligaste och viktigaste, Arnhembron. De brittiska luftburna förbanden som skulle ta bron landsattes över ett stort område och endast en bataljon lyckades ta sig fram och säkra ett av brofästena. Innan 30:e kåren nådde fram var bataljonen tvungen att kapitulera då ammunitionen var slut och läget var helt ohållbart.

Brittiska fallskärmssoldater under förflyttning genom ruiner.

Arnhemoperationen visade åter på hur riskabla luftburna operationer är, särskilt om information ignoreras vilket var fallen med rapporter om tyskt pansar i området. Pansarförband är det största hotet mot luftburna förband då dessa inte har eget tungt pansar och har begränsad förmåga att få med sig tillräckligt med pansarvärnsvapen. Men den visade också på hur relativt små tyska enheter som gjorde motstånd i stället för att retirera inför övermakten tvingade 30:e kåren att sänka framryckningstempot för att hantera situationerna. 

Ett återkommande tema när det gäller luftburna operationer är att det viktigaste är att snabbt se till att förbanden förstärks antingen av ytterligare luftburna förband eller att markförband som brutit igenom fiendens front når fram till de luftburna förbanden. När ammunitionen är slut spelar det ingen roll hur vältränade soldaterna är.

Det visar också hur sårbara operationerna är om försvararna reagerar snabbt och försvarar sig så gott det går. Luftburna förband har svårt att snabbt få ny ammunition och kan heller inte ersätta sina förluster eller skicka iväg sårade soldater.

För de luftburna förbanden gäller det att så snabbt det bara går säkra området så att förstärkningar med tunga vapen och mer ammunition och andra förråd kan flygas in. För en försvarare gäller det att bita ifrån sig så mycket det bara går även om de på kort sikt inte är starka nog att besegra de luftburna styrkorna. Detta för att vinna tid, försvåra för angriparen att föra in förråd och förstärkningar och tvinga angriparen att förbruka värdefull ammunition som inte kan ersättas. Varje minut som striden pågår ger den försvarande sidan tid att föra fram starkare förband som sedan kan slå de luftburna styrkorna.

I slutändan är luftburna förband mycket användbara enheter som rätt använda kan ge stora framgångar och sättas in på platser där en motståndare inte räknar med ett anfall. Men dom är samtidigt väldigt sårbara om de inte får det understöd och de förstärkningar som behövs för att säkra deras framgångar. Och får dom inte det drabbas de väldigt hårt då dom inte kan dra sig tillbaka då dom befinner sig mitt ibland fienden.