Lätt helikopter sökes
I samband med att svenska Marinen påbörjade arbetet med att sätta upp egna helikopterenheter slogs det fast att man behövde två typer av maskiner. En tung och en lätt. Den tunga maskinen blev den formidabla H-21 (även känd som Vertol 44) ”Bananen” som fick den svenska beteckningen HKP 1.
Som mindre lätt helikopter studerades initialt den från Koreakriget berömda Bell 47 men den ansågs ha för dåliga prestanda. Därefter gick intresset över till den nya franska Alouette II och det blev den valet föll på. 1959 levererades de första åtta från SAAB:s verkstad i Norrköping där maskinerna monterats ihop efter leverans.
Sent omsider hade även Flygvapnet (som några år tidigare sagts sig vara ointresserade av helikoptrar) fattat intresse och fyra Alouette II införskaffades. Först benämndes de Tp 84 men ganska snart fogade sig Flygvapnet och antog beteckningen HKP 2.
Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler…
Samtidigt som Marinen börjat studera helikoptrar hade svenska Armén också följt utvecklingen med intresse och påbörjat studier på sitt håll. Framförallt var det i Norrlands oändliga vidder som man såg att helikopterns unika egenskaper skulle vara till stor hjälp. Parallellt med att Armén lämnade in en ansökan om att få upprätta en egen Artilleriflygorganisation 1956 började man studera helikopterns möjligheter. I samarbete med Ostermans Aero inledde man hösten 1956 praktiska försök med en Sikorsky S-55 och senare under 1957 även med tre Bell 47.
Armén kunde konstatera att helikoptrarna verkligen gjorde nytta. I den väglösa terrängen gav helikoptrarna möjlighet att hålla kontakt mellan utspridda förband även när radion svek. Transporter av nyckelpersonal, evakuering av skadade, förflyttning av spaningspatruller och materieltransport underlättades avsevärt. Helikoptrarna kunde även komplettera Arméflygets lätta flygplan av typen Piper Cub och Super Cub som eldledningsplan för artilleriet.
Den platsen heter Boden…
Det var alltså med inhyrda civila helikoptrar som Armén började bygga upp det som skulle bli Helikopterskolan och Arméflygbataljonen AF 1 i Boden. I händelse av krig skulle de civila helikoptrarna kallats in. Till basen i Boden anlände Helikopterskolans första två egna helikoptrar, två stycken HKP 2, den 9 december 1959 och fler skulle komma.
En stor fördel med att lägga HkpS i Boden var det kärva klimatet som ställde stora krav på både besättning och markpersonal. När man väl lärt sig flyga, meka och kriga i den kärva norrländska vintern utgjorde resten av Sverige inga problem. HKP 2 visade sig fungera väl i Norrbottens bistra vinter men likväl ansågs modellen inte helt fältmässig. Till skillnad från Marinen så skulle arméns helikoptrar nämligen kunna gömmas mellan träden och maskeras på samma sätt som vilket arméförband som helst. I fält var alla förlagda i samma tält som arméns soldater och helikoptrarna underhölls även dem i tält. Den trebladiga rotorn var besvärligare att hantera bland träden jämfört med Bell 47:ans tvåbladiga.
Trots besvär med maskering och liknande förstod dock arméflygarna snart att de i HKP 2 fått en riktig slitvarg som fixade det mesta. Det första skarpa räddningsuppdraget bevisade det med all tydlighet. Det var på nyårsafton 1959 som larmet gick. Tre samiska renskötare hade rapporterats försvunna i Kvikkjokktrakten och skolchefen Gunnar Zachrisson med verkmästare Gustaf Ekholm gick till väders. På vägen plockade de upp polischefen i Jokkmokk.
Trion lyckades hitta de tre samerna och deras tre hundar välbehållna. Gunnar Zachrisson anmärkte att det var först då han lärde sig att en samisk renskötare egentligen betydde en same + hund. Tydligen hade polischefen funnit detta så naturligt att han inte förklarat det i förväg. Så Alouetten fick nu bekänna färg. Men helikoptern gick åter till väders med allt som allt sex vuxna män och tre hundar vilket Gunnar Zachrisson beskrev som ”ganska väl lastad”. Detta första fjällräddningsuppdrag slutade därför trots allt som en succé och arméflygarna lärde sig att Alouetten klarade mer än man kunde förvänta sig vid första åsynen.
Foto: Flygvapenmuseet Linköping