Hkp 5 – Den flygande pennvässaren
Det svenska Arméflyget stiftade bekantskap med Hughes 269 redan 1964 då två maskiner införskaffades som jämförelsematerial inför utprovning av flygplanet Fpl 51 Super Cub som artilleriflygplan för eldledning. Helikoptrarna fick beteckningen Hkp 5A. Helikoptrarna kunde komma till eldobservationsläge snabbare från ett dolt vänteläge än flygplanet, men de hade en högre ljudnivå. Tanken med artilleriflygplanen var att man i händelse av krig skulle kunna ”kalla in” eller rekvirera civila flygplan av samma typ. Emellertid fanns det vid tidpunkten alldeles för få civila helikoptrar, som skulle kunna kallas in i händelse av krig, medan tillgången på lätta civila flygplan liknande Super Cub var betydligt bättre.
De två helikoptrarna havererade senare och lämnade blandade intryck efter sig. De var dubbelt så dyra att flyga som flygplanen, tog mindre last och hade begränsad räckvidd. Ett talesätt om Hkp 5A var exempelvis ”Bränsleminimum redan vid starten” och att ha med reservdunkar med bränsle var mer eller mindre standardförfarande. Dess autorotationsegenskaper hörde heller inte till de allra bästa. Autorotation är den teknik som används när en helikopter med motorproblem behöver nödlanda. Rotorn hålls igång genom luftdraget vid nedstigningen och fungerar på sätt och vis som en fallskärm för helikoptern. En pilot ansåg att Hkp 5 hade ungefär lika bra autorotationsegenskaper som ett piano!
Hkp 5A:s historia slutade när bägge helikoptrarna havererade, den första år 1967 och den andra år 1971. Ett av dessa haverier skedde under en övning i ovan nämnda autorotation. Där kunde också Hkp 5:s svenska karriär varit över. Men ödet ville annorlunda.
En Hkp 5 i Svenska arméns färger. Numera tillhör den Flygvapenmuseum: Källa Wikimedia.
Hkp 5B gör entré
Men historien tar inte slut här. I slutet av 70-talet fördes en diskussion på Arméns Helikopterflygskola om behovet av en skolhelikopter. Armén hade då ersatt sina gamla Hkp 2:or och de gamla Bell 47 som tidigare hyrts in för just skolflygning med Hkp 6A. Men detta hade vissa nackdelar. Hkp 6 ansågs ta för mycket stryk i händerna på eleverna och dessutom vara för kostsam för skolflygning. Äldre rutinerade helikopterpiloter anmärkte också att ”Den som inte flugit Bell 47, kan ej flyga helikopter!”
Sanningshalten i det sista påståendet kan diskuteras men allt landade i att det fanns ett behov för en särskild skolhelikopter, som inte skulle vara alltför stark, och som hade manuella reglage.
Mellan 1980 och 1981 genomfördes utprovning med tre inhyrda maskiner vid AF 1 i Boden. Den smällkalla vintern i Norrbotten medförde vissa problem med att hålla motorerna varma, men i stort slog försöken väl ut, och 1982 tillfördes Arméflyget fler helikoptrar av typ Hkp 5B.
Det var SAAB via SAAB Helikopterdivision AB (SHAB) som licenstillverkade helikoptern och de tre första som levererades målades i en av de tre färgerna blå, gul och röd.
Hkp 5B kom att tjänstgöra som skolhelikopter och observationshelikopter i Arméflyget fram till 1998 då stora förändringar var i gång. All helikopterverksamhet i svenska Försvaret slogs ihop under förbandet Helikopterflottiljen, vilket ledde till att Arméflyget och Marinflyget försvann som egna truppslag. 25 stycken Hkp 5B fördes över till den nya organisationen och användes nu främst för introduktionsutbildning av helikopterpiloter fram till 2002 då Hkp 5 slutligen avskaffades som militär helikopter.
