Marinflygets arbetshäst

Medan Flygvapnets Hkp 4 hade en ganska specifik uppgift fick de helikoptrar som tillfördes Marinflyget en betydligt större mängd uppgifter som krävde att helikoptrarna anpassades efter den rådande huvuduppgiften. På hela taget passade Hkp4 utmärkt för detta då dess transport och passagerarutrymme kan beskrivas som en lång tub av stål vilket möjliggjorde att helikoptern relativt snabbt (beroende på uppgiften) kunde göras i ordning för något helt annat. Ena dagen var det luftlandsättning av en pluton kustjägare för att nästa dag fungera som ambulanshelikopter. Men en uppgift som Marinens Hkp4:or kom att bli kända för var ubåtsjakt.

Marinens helikoptrar var ursprungligen baserade vid Berga örlogsbas utanför Stockholm och på Säve utanför Göteborg. Med tiden kom även ett tredje förband att bildas i Karlskrona.

Whisky on the rocks

På kvällen den 27 oktober 1981 inleddes den mest flagranta kränkningen av svenskt territorium under modern tid. En rysk ubåt, då av Sverige betecknad som U137 men vars ryska beteckning var S-363 gick på grund i Gåsefjärden, en mil från Karlskrona i Blekinge. Än idag är incidenten omdiskuterad i Sverige då det genom åren skett flera försök att förringa den som inte sällan upprepade det officiella sovjetiska narrativet från 1981, nämligen att ubåten bara navigerade fel och råkade komma in på svenskt vatten.

Karlskrona är svenska flottans enskilt viktigaste bas och den militära aktiviteten är av mycket känslig karaktär. Inte minst gäller det Sveriges ubåtar som än idag utgör en mycket viktig del av Sverige militära beredskap. Att en främmande ubåt uppenbarade sig vid Sveriges mest känsliga militära skyddsområden borde vara nog för att de flesta skulle höja på ögonbrynen.

U137 var en ubåt av typ Projekt 613, av NATO benämnd Whisky-klass. Det var en ubåtstyp från 50-talet och det var en orsak till att många ansåg att det måste vara en felnavigering för varför skulle ryssarna skicka in en gammal ubåt på ett hemligt uppdrag. I efterhand har flera tidigare officerare i Sovjetiska marinen bekräftat at ubåten hade ett hemligt uppdrag att ta sig in på svenskt vatten. Att gå på grund ingick inte men det skall ha funnits ytterligare en ubåt i området som var moderfartyg för dykare och miniubåtar. Ett antal Whiskyubåtar var dessutom beväpnade med kärnvapentorpeder som skulle avfyrats mot viktiga mål i händelse av krig. Ett av de förutbestämda målen var Karlskrona och den svenska örlogsbasen där. Och U137 bar kärnvapen.

Svenska Marinens hemliga torpedtester.

Den svenska marinen utförde samma kväll topphemliga tester av en ny torped, Torped 42, som var utvecklad specifikt till ubåtsjakt. Testerna genomfördes utanför Karlskrona och bland annat deltog den svenska ubåten Neptun samt två Hkp4 från 1 o 2 HKpdiv. Så det fanns starka skäl för sovjetiska ubåtar och/eller spioner att befinna sig i området och försöka få information och om möjligt observera testerna i hemlighet.

Då dessa prov var topphemliga nämndes inget om dem vid tiden för grundstötningen och även sedan uppgifterna blev offentliga så är denna del av historien kring U137 okänd för de allra flesta.

Under de dagar som följde utspelade sig ett spänt drama mellan svensk och sovjetisk militär och även på högsta politiska nivå. Efter förhandlingar tilläts U137 lämna svenskt territorium efter att ha bogserats loss. En fritagning hade planerats men den avblåstes i sista stund då man inte visste exakt hur starka de svenska förbanden var som försvarade området.

Ubåtsjakternas tid

Tidigare hade svensk militär beskjutit misstänkta ubåtar. En länge hemligstämplad incident inträffade redan 1955 vid Fårösund på Gotland där svenskt kustartilleri besköt en ubåt och tvingade den att avlägsna sig. Därefter följde flera incidenter men dom blev aldrig några rubriker. Det var först efter U137 som de inkräktande ubåtarna blev stora nyheter.

På hela taget så hade svenska Marinen börjat inse att Sveriges förmåga att upptäcka och sänka främmande ubåtar inte höll måttet. Svenska ubåtar var väl rustade för att upptäcka andra ubåtar men dom kunde inte vara överallt. I övrigt var utrustningen var inte sällan föråldrad.

Sjunkbomber på en Hkp4. Foto AEF.

Helikoptrar hade tidigt visat att dom var mycket användbara och en av de farligaste motståndare en ubåt kunde möta, men även den bästa helikopter kan bara göra så mycket om den inte har bra spaningssystem och vapen. Det som fanns i vapenväg var sjunkbomber och de sjunkbomber som kunde bäras av helikoptrar var relativt svaga och behövde träffa mycket nära en ubåt för att skada den. Men vid tiden för U137:s grundstötning var Hkp4 vid sidan av ubåtarna en av de få svenska enheter med effektiv utrustning för att hitta ubåtarna.

Torped 42 var tänkt att ge Sverige ett effektivt vapen mot ubåtar som skulle kunna användas även från helikoptrar och som kunde styras mot ubåten. Så det är inte så märkligt att sovjetiska marinen ville veta mer om det nya vapen som Sverige testade. En helikopterburen torped skulle kraftigt förstärka den svenska förmågan att jaga ubåtar.

Hårsfjärden och operation Notvarp

Året efter U137 genomfördes en omfattande ubåtsjakt i Hårsfjärden mellan 1 och 13 oktober. Den svenska marinen misstänkte att främmande ubåtar med jämna mellanrum opererade på svenskt vatten och inte långt från en annan av Sveriges viktigaste örlogsbaser, Berga utanför Stockholm. Operation Notvarp blev namnet på ett försök att fånga in en främmande ubåt i Hårsfjärden, där förhoppningen var att fasta hydrofonsystem för att lyssna under vatten samt förberedda minlinjer skulle göra det möjligt att stänga in och tvinga upp eventuella ubåtar.

Av allt att döma gick minst en ubåt rakt i fällan men nu syntes bristerna i den svenska utrustningen. De fasta hydrofonlinjerna var inte så effektiva som man hoppades. Erfarenheten hos operatörerna var ojämn. Svenska patrullbåtar skyndade till med deras passiva hydrofoner var äldre och inte så effektiva. Men Hkp4 hade en effektiv aktiv hydrofon som likt ett ekolod kunde söka av vatten och botten efter eventuella ubåtar, även om dessa försökte ligga tysta. Så helikoptrar och patrullbåtar samverkade där helikoptrarna ledde in patrullbåtar med kraftigare sjunkbomber mot misstänkta mål.

Men Sveriges mest flexibla ubåtsjaktsystem saknade ett riktigt effektivt vapen. Det hela slutade med att den främmande ubåten (eller ubåtarna) lyckades smyga ut ur fällan. Men från och med nu var bilden av en hovrande Hkp4 som sänkte ned sin hydrofon i vattnet sinnebilden för svensk ubåtsjakt.

Torpederna kommer och taktiken förbättras

Vid mitten av 80-talet infördes äntligen Torped 42 som beväpning på Hkp4. Från början var det tänkt att en helikopter skulle kunna bära fyra torpeder, men det visade sig vara opraktiskt. Sjunkbomberna slopades inte då dom trots allt var billigare än torpeder och kunde användas som ett varningsskott som även om den exploderade en bit bort gav en tydlig signal till en främmande ubåt att den var upptäckt och skulle avlägsna sig.

En Hkp4 utrustad med ubåtsjakttorped. Foto AEF

Marinens helikopterbesättningar finslipade sin taktik och blev allt effektivare. Hkp4 uppträdde i rote, det vill säga två stycken helikoptrar som samarbetade. Genom att använda två hydrofoner som lokaliserade ubåten från olika håll kunde ubåtens position bestämmas mycket säkrare. De aktiva hydrofonerna visade sig vara mer pålitliga i de grunda svenska kustvattnen än passiva lyssnande system. Svenska skärgårdens grunda vatten är emellertid en utmärkt plats för en ubåt att gömma sig på men Marinens ubåtsjakthelikoptrar blev också skickligare på att jaga i de svenska vattnen.

En ubåtsjaktgrupp från Marinflyget bestod av två Hkp4 och en Hkp6. Hkp6 hade ingen hydrofon men försågs med en ytspaningsradar som användes för att söka efter periskop, snorklar och radarmaster från ubåtar i undervattensläge medan Hkp4:orna sökte under vattnet och under alla de ubåtsjakter som följde blev grupperna allt skickligare. Torped 42 kom i tjänst 1985 och visade sig ha begränsningar i grunda vatten vilket gjorde att sjunkbomberna förblev det viktigaste vapnet trots sina begränsningar. Oftast var en Hkp4 beväpnad med två torpeder medan den andra bar 6 stycken sjunkbomber.

På basis av erfarenheterna med Torped 42 kom en förbättrad version, Torped 43, i tjänst 1987. Detta vapen var effektivare i grunda vatten och precis vad som behövdes. I takt med att utrustningen förbättrades blev de svenska besättningarna allt skickligare och redan mot slutet av 80-talet började ubåtskränkningarna avta. Torpeden var trådstyrd och kunde styras mot målet från helikoptern medan den aktiva hydrofonen följde ubåtens rörelser.

Roger Eliasson Fd Kommendörkapten inom Marinflyget och chef för 2:a Hkp divisionen på Säve, upplevde att torpederna blev en vändpunkt i kampen mot ubåtarna.

”Det var så tydligt att när väl torpederna kom så minskade och senare i praktiken upphörde kränkningarna. Det hade blivit för farligt för dom.”

Kränkningarna upphör

Kombinationen av en effektiv aktiv hydrofon och en torped som kunde styras mot målet är något Hkp4 delar med andra effektiva ubåtsjakthelikoptrar världen över. För en ubåt är helikoptern skrämmande då den kan uppenbara sig från ingenstans utan förvarning. Ett fartyg kan följas med både passiva och aktiva hydrofoner men för att hålla utkik efter helikoptrar måste ubåten skicka upp sin radarmast över ytan vilket i sin tur gör det möjligt lättare upptäcka ubåten med hjälp av radar och visuellt.

1992 upptäcktes en främmande ubåt på svenskt vatten utanför Oxelösund och nu gick det så långt att en torped ubåtsjakttorped avfyrades, även om ubåten lyckades undvika den. Efter denna episod blev det lugnt. Det Kalla kriget hade upphört och med det intresset att kunna använda svenska vatten i händelse av krig. Sovjet, som misstänktes för de flesta av kränkningarna hade fallit samman och Ryssland hade inte resurserna. Den svenska förmågan att jaga ubåtar stod också på topp och svenska marinen hade visat sig beredda att använda de nya vapnen när det väl kom till kritan.

Som med många andra saker som skedde under Kalla kriget så finns det än idag mycket som är hemligstämplat och det lär nog ta lång tid innan alla fakta finns tillgängliga om ens då. Vilka fler som eventuellt kränkte svenska vatten under de dramatiska åren på 80-talet lär vi inte få veta.

Alla gjorde ju det (Alla gör det)

Under 90-talet och 20-talet bekräftade flera ryska officerare att den sovjetiska flottan och deras specialförband övat inne på svenskt vatten. I deras ögon var det hela inte konstigt. Alla gjorde ju det. Alla försöker ju spana på varandra. Då som nu. En som träffat och intervjuat många, Per Andersson, fick frågan av en av de officerare han träffade varför vi I Sverige brydde sig om en så gammal historia. Det var ju egentligen inget märkligt förutom att U137 råkade köra på grund. Alla spionerade ju på varandra och även svenska ubåtar spanade mot Kaliningrad. Det var ju så världen egentligen fungerade. Alla gjorde det och det ingick i spelet att låtsas som man inte gjorde det.

Kanske denna officers kommentar ger en förklaring till varför det har varit svårt för en del svenskar att ta till sig varför någon skulle spana och förbereda krig mot Sverige. Om alla följer internationella avtal blir det ju inga konflikter och ingen vill ju ha krig. Mot detta idealistiska tankesätt står en mer pragmatisk inställning som återspeglas i motfrågan Per Andersson fick. Ett synsätt som baserar sig på att man alltid måste vara beredd på att det värsta händer, att den som är förberedd kommer att ha fördel när något går fel. Att man inte skall lita på att andra gör det dom säger utan genom underrättelser som skaffas in på alla tänkbara sätt ta reda på vad som egentligen pågår. Ingen vill ha krig men ibland är krig nödvändigt.

Vittnesmålen bekräftar vad många i Sverige inte ville veta. Att sovjetiska ubåtar trängde in på svenskt vatten. Att man släppte iland och hämtade spioner. Rekognoserade områden där specialförband skulle sättas in och så vidare. I botten ligger principen att man aldrig skall lita på någon och att ingen säger hela sanningen och ibland är krig oundvikligt.

Var är våra helikoptrar?!

I oktober 2014 genomförde Försvarsmakten det som benämndes en underrättelseoperation i Stockholms skärgård. Detta efter att indikationer framkommit på att främmande undervattensverksamhet pågick. Nu visade sig det att Försvarsmakten sedan årtionden av nedskärningar förlorat sin förmåga att effektivt möta inkräktare under vattenytan.

Det var med förvåning och upprördhet som den svenska allmänheten upptäckte att den hovrande Hkp4 inte längre fanns! Visserligen var det nog många som ansett att de där ubåtarna mest varit hjärnspöken men helikoptrarna hade visat sig vara maskiner som gjort stor nytta på många sätt. Samtidigt som insikten sjönk in att Sveriges en gång internationell erkänt effektiva ubåtsjägare tillhörde det förflutna, stod det klart att de gröna änglar som kommit till undsättning vid sjönöd och skogsbrand inte längre fanns.

Av alla nedskärningar som skedde inom den svenska Försvarsmakten var det just avskaffandet av Hkp4, eller snarare insikten om vad som skett som fick även personer som annars var uttalade motståndare till militärt försvar att ifrågasätta det hela. I mångas ögon var Hkp4 ett system som verkligen kommit hela Sverige tillgodo. För många var Hkp4 främst en räddare i nöden och inte ett vapensystem.

Men när opinionen väl hade vänt var det försent. Helikoptrarna hade sålts till Columbia helicopter i Kanada som aldrig hade sett så välskötta ”second hand” maskiner. Några få överlämnades som museihelikoptrar 2011.

Yngve70. Den enda flygande Hkp4/ Vertol 107 utanför Nordamerika. Foto Peter Langsdale

29 September 2018 – Yngve 70 flyger igen

Tre stycken Hkp4 kom att hamna på Aeroseum och här drogs ett projekt igång. En förening bildades av främst personer som tidigare arbetat med Hkp4. Föreningen fick med Försvarets välsignelse ta namnet 2:a Helikopterdivisionen eftersom något sådant förband inte längre existerade. Målet var att Hkp4 Yngve 70, som fortfarande hade många flygtimmar kvar, åter skulle flyga över Göteborg. Det skulle dock ta 7 år av byråkratiska turer innan de personer som servat och flugit maskinen i militär tjänst fick rätta att flyga helikoptern som civila. De som skulle godkänna dem var själva tvungna att utbilda sig om systemet.

Lite förenklat kan man säga att de som flugit helikoptern militärt var tvungna att utbilda dem som skulle godkänna dem att flyga civilt! Så det tog sin tid för de byråkratiska kvarnarna att mala, men tiden användes till att förbereda medlemmarna och helikoptern.

Så kom äntligen dagen den 29 september 2018, när en Hkp4 återigen flög över Göteborg. Idag är Y70 den enda flygande Hkp4/Vertol 107 öster om Atlanten och Göteborgs nationalfågel kan åter ses pryda himlen vid valda tillfällen.