Hkp4A – Flygvapnet går med i matchen

Svenska Flygvapnet var ironiskt nog den sista av Försvarsmaktens tre huvuddelar (Armén, Marinen och Flygvapnet) som anskaffade helikoptrar. Armén och Marinen såg tidigt vilka fördelar helikoptern hade i en understödjande roll och båda Försvarsgrenarna startade därför egna prov med helikopterverksamhet och kom att bilda egna flygande helikopterförband. Flygvapnet var inledningsvis kallsinniga till helikopterns värde i militära sammanhang. Flygvapnet under kalla kriget, speciell under inledningen, var helt fokuserat på stridsfunktionen. En farkost som inte bedömdes kunna bidra luftstridens genomförande eller kunna genomföra effektiva markanfall var inte intressant. Både Armén och Marinen insåg fort hur helikoptern kunde bli ett effektivt transportmedel och samverka med mark och sjöstridskrafter.

Så småningom vaknade även Flygvapnet till och började inse hur helikoptern kunde bidra till den egna verksamheten, nämligen som räddningshelikopter för att undsätta piloter som kraschat eller tvingats skjuta ut sig från sitt flygplan. Därutöver kunde givetvis helikoptern bistå övriga samhället med liknande funktioner. Den första helikopter som flygvapnet tittade på var Augusta-Bell 203 (Se artiklar om Hkp 3) och i det fallet samverkade man med Arméflyget som också var intresserade av samma helikopter. De första levererades 1962 och vid det laget var Flygvapnet på jakt efter en större räddningshelikopter. Marinflyget såg sig också om efter en ny tyngre helikopter som skulle kunna ersätta Hkp1. Nu hade Marinflyget via Hkp1 erfarenhet av tandemrotorhelikoptrar och att de då började studera H-21:s (Hkp1) ersättare var tämligen naturligt. Så år 1963 levererades de första helikoptrarna till Flygvapnet med beteckningen Hkp4A. Året därpå fick Marinflyget sina första som fick beteckningen Hkp4B. Marinens helikoptrar var anpassade för sjötjänst och hade fler tilltänkta uppgifter än Flygvapnets helikoptrar som var specialiserade på räddningstjänst.

En Hkp4 från F21 i Luleå landar på isbrytaren Ymer.

Det blev också Flygvapnets FRÄD-grupper som utvecklade räddningsverksamheten inom svenska Försvaret även om Marinen senare kom att få samma förmåga. Flygvapnets helikoptrar kom att spridas över landet för att kunna undsätta flygare i nöd var de än befann sig. Detta gjorde också att helikoptrarna även blev tillgängliga för samhället i en annan roll som kom Hkp4 blev känd och synnerligen uppskattad i, nämligen som skogsbrandsbekämpare.

Ur barnets synvinkel

Mitt första möte med Hkp4, eller vertolen, skedde när jag gick i 5 eller 6 klass i en liten byskola i Norrbotten. Det var en vanlig skoldag och jag tror det var tidigt på hösten. Vi hade haft gymnastik, orientering vill jag minnas och på några av klasskamraterna hade varit en bit bort. Medan detta skedde blev vi varse rök och inte långt efter kom brandbilarna. Vi var vid skolan och såg inte något direkt men fick veta att en skogsbrand hade startat en bit bort. För oss barn var det främst något spännande men när jag tänker på det i vuxen ålder och med egen erfarenhet från skogsbrandsbekämpning med Hemvärnet inser jag nu att läget faktiskt var rätt allvarligt. För elden var nära bebyggelsen.

Men vad som var bekymrande var att några pojkar från klassen inte återkommit. Lärarna blev oroade och började leta. I den vevan hörde vi ljudet från helikoptern. På himlen uppenbarade sig en stor grön helikopter med en vattentunna under sig. Den svepte bort mot den stora sjön i Vitådalen, Vitåfjärden och återkom snart och försvann bortom en kulle i riktning mot branden. Sedan återkom den, flög åter ut mot Vitåfjärden för att ta upp mer vatten och sedan ge sig på branden igen.

Nu dök äntligen klasskamraterna upp med världens historia att berätta. Dom hade varit på orienteringen när dom kom förbi området där branden rasade. Där hade brandmännen bett dom att ta varsin långa trädruska och hjälpa till att hålla branden borta. Då var vi andra mest avundsjuka på att vi missat det roliga men idag inser jag hur allvarligt läget måste ha varit. En skogsbrand hade brutit ut i direkt närhet av bebyggelsen och brandmännen hade varit desperata nog att kommendera en grupp skolpojkar i 11 till 12 års ålder att greppa ruskor och hjälpa till! Att sedan helikoptern kom till undsättning visar också hur illa det egentligen var.

Jag minns inte hur länge det tog men så småningom verkar faran varit över och vi skolbarn med lärare fick komma bort till platsen. Där såg jag helikoptern stå på marken med vattentunnan bredvid sig. Själv var jag inte modig nog att gå riktigt nära och den militärgröna färgen ingav viss respekt. Vi barn var inga främlingar till militär verksamhet då skogarna runt oss ofta blev plats för de stora krigsförbandsövningar som hölls på 80-talet i Norrbotten. Vi följde dem med en viss skräckblandad förtjusning och om någon vuxen person vi kände var inkallad till ett förband som råkade öva i våra hemtrakter hände det att vi dristade oss ut för att besöka dem.

Men just där och just då var det mer allvarligt. Även om jag då inte riktigt förstod vidden av det som kunde varit om inte Flygvapnets Hkp4:a från F21 anlänt för att bistå brandmännen.

Änglar klär i grönt

Min egen lilla berättelse visar också precis hur flexibel Hkp4 var i denna roll. Idag pratas det om hur mycket vatten ett vattenbombarplan kan ta, men vad få nämner är att dessa plan kräver mycket stora öppna vattenytor för att kunna skopa upp vatten. Sverige har många sjöar men hur många av dessa, särskilt i Norrland, som är tillräckligt stora kan diskuteras. Vattenbombare måste således flyga långt för att ”ladda om” och därmed inte kunna vara nära tillhands och anpassa sig efter en förändrad utveckling. En helikopter kan inte ta lika mycket vatten men den kan doppa ned sin vattentunna i närmaste sjö eller älv och upprepa proceduren flera gånger under den tid en vattenbombare behöver för att ta sig mellan brandområdet och närmaste stora vattenyta.

Det blev aldrig några stora rubriker om denna brand, även om historien kunnat bli en annan. Men att det inte blev an brand som brände ned halva byn beror säkert delvis på helikoptern. Den var snabbt på plats och kunde utnyttja sjön vid byn för att snabbt fylla på nytt vatten och återvända. Därmed fanns den tillgänglig hela tiden och kunde samverka effektivare med brandmännen på marken. Och medan ett flygplan hade varit beroende av radiokontakt för att kunna samverka med räddningstjänsten kunde helikoptern vid behov landa och besättningen diskutera läget direkt med den lokala räddningsledaren. Tidsfaktorn är ytterst viktigt när det gäller hur en skogsbrand utvecklas och hur svår den kommer att vara att släcka. Många skogsbränder som kunnat utvecklas till något mycket värre kunde kvävas i sin linda med en helikopter som snabbt kunde vara på plats medan en vattenbombare hade behövt längre tid på sig att komma fram och vid det laget kunde branden hinna utvecklas till ett monster.

En Hkp4 släpper sin last över en brinnande svensk skog.

Både Flygvapnets och Marinens Hkp4 blev därmed ett viktigt tillskott i räddningstjänsten arsenal för att ta hand om några de värsta naturkatastrofer som kan inträffa i Sverige, nämligen omfattande skogsbränder. I det väglösa Norrland är helikoptern ännu mera värdefull eftersom det kan vara långt till närmaste brandkår och det kan få svårt att ta sig fram.

Det är kanske just där, i förmågan att kunna vara på plats snabbt och kväva branden i dess linda som utgör skillnaden gentemot de enorma skogsbränder som drabbat Sverige de senaste åren. Som en helikopterpilot från Försvaret uttryckte saken ”Vi bara drog!” Besättningarna visste att tidsfaktorn var kritisk och att ju snabbare dom var på plats desto bättre. Man väntade inte alltid på att länsstyrelsen formellt skulle begära hjälp från Försvarsmakten, för Försvarsmakten var redan på väg i form av en ängel i grönt.

Framgångsfaktorn för brandkämpningen med Försvarets helikoptrar var inte mängden vatten de kunde släppa på en gång utan tidsfaktorn och att dom genom att fylla på vatten i stort sett varsomhelst och därmed uthålligt kunna bekämpa branden och snabbt slå ned nya brandhärdar innan dom hunnit växa till sig. Den stora framgången låg inte i hur stora bränder helikoptrarna släckte utan i hur många små bränder som stoppades innan dom hunnit växa och bli till monster likt branden i Västmanland. För när väl branden blivit ett monster krävs det oerhört mycket mer resurser för att hejda den och enorma värden går till spillo.