Äntligen pv-helikoptrar
Det var i Augusti 1987 som de första av totalt 20 stycken Hkp9 levererades. Helikoptrarna kom att fördelas mellan de två arméflygbataljonerna, AF1 och AF2 med ett kompani pansarvärnshelikoptrar vardera. De svenska helikoptrarna var unika jämfört med de tyska på flera sätt. De var utrustade med en ny version av TOW-robotar, i Sverige benämnd Robot 55. Då samma robot användes av andra enheter i Armén så var det naturligtvis praktiskt. Men det var inte allt. För att göra det möjligt att hålla helikoptern dold så mycket som möjligt hade alla utrustads med ett nytt robotsikte utvecklat av SAAB, benämnt HELITOW.
Siktet var placerat på taket av helikoptern och det gav en del problem för skyttens arbetsställning men samtidigt möjligheter. Siktet var placerat till vänster eftersom förste pilotens plats i en helikopter alltid är till höger. Emellertid så var det skytten som stundtals förde befälet under själva striden.
Eftersom siktet var högt placerat kunde skytten observera fienden medan piloten hovrade baken kullar eller trädridåer och bara stack upp rotorn och siktet vilket även gav helikoptern bättre skydd mot fientlig eld ifall den skulle upptäckas av det tilltänkta målet. Vid själva eldöppnandet måste dock helikoptern visa sig.
Hkp9A nr 18 finns idag att beskåda på Aeroseum,, fullt utrustad med tuber för fyra TOW-robotar, robotsikte samt de speciella trådklippare som är till för att klippa av hängande elledningar Foto: Peter Langdale.
Taktik vid pansarjakt
Pansarvärnskompanierna utgjorde strategiska resurser som kunde sättas in där dom som bäst behövdes för att bekämpa fientliga pansarfordon. De stora ödemarkerna i Norrland gav också goda möjligheter för helikoptrar att använda terrängen för att ta sig fram till en fördelaktig position att anfalla och dra sig tillbaka efteråt. Varje helikopter var utrustad med fyra stycken TOW-robotar med en räckvidd på över 3 kilometer. Oavsett syftet med anfallet var den taktik som användes allt som oftast eldöverfall. Helikoptrarna strävade efter att anfalla fienden i terräng som de själva valt och från ställningar som man hunnit studera i förväg. En begränsande faktor var att siktet inte fungerade nattetid, så strid måste föras under dagen. Helikoptrarna agerade antingen enskilt eller i rote, det vill säga i par. Om hela kompaniet sattes in mot samma mål flög rotarna separat och anföll i omgångar eller från olika håll.
En viktig orsak till att uppträda enskilt eller i rote var att svenskt luftvärn var tränade att öppna eld mot helikopterförband med tre eller fler helikoptrar eftersom dessa då med största sannolikhet var fientliga. Svenska helikoptrar uppträde oftast enskilt eller i par och Hkp9 fick anpassa sig därefter.
MT-LB är ett ryskt lätt pansrat trupptransportfordon särskilt anpassat terräng likt den i Övre Norrland. Det har god framkomlighet i väglös terräng och kan transportera soldater och vara utrustade som lednings- eller ingenjörsfordon. På bilden en MT-LB i svensk tjänst under beteckningen Pbv 401. Foto: Franke
Att gillra en fälla
Men Pv-helikoptrarna tränade också för att samarbeta med andra vapenslag för att öka effekten av ett anfall. Helikoptrar användes redan för att leda artillerield och detta gjordes även från Hkp9. Artilleriets eld kunde antingen blockera en färdväg för en fientlig styrka och tvinga den att stanna alternativt byta riktning och då blir ett lättare mål för helikoptrar i bakhåll. Artillerield kunde även kallas in efter ett anfall för att skydda helikoptrarna när dessa drog sig tillbaka.
Artilleriet kunde även kompletteras med mineringar. Dessutom kunde minor i sig själva utgöra ett tillräckligt hinder för att tillfälligt hejda en styrka pansarfordon och tvinga dom att antingen stanna helt alternativt sänka sin hastighet. I det läget blev pansarfordon som mest sårbara för anfall med TOW-robotarna. Nu var det inte alltid man hade en lämplig minering att förlita sig på och i det läget samarbetade man med pionjärförband. En liten styrka pionjärer kunde med fördel flygas ut till den plats som skulle mineras med transporthelikopter liksom de minor och den utrustning dom behövde. Pionjärernas uppgift var att med minor och fältarbeten kanalisera motståndaren rörelser på slagfältet. När dom var färdiga evakuerades pionjärerna med helikopter och sedan var det bara att vänta och hoppas.
Bandkanon 1 var Sveriges kraftfullaste artilleripjäs och användes som fördelningsartilleri i Norra Sverige. Eldhastigheten var hög och räckvidden lång. Dessa skulle sättas in där behoven var som störst, exempelvis mot fientligt pansar som brutit igenom, och även i kombination med anfall från Hkp9. Foto: Miliseum
Under ett flertal övningar prövades konceptet och ur helikopterkompaniets synvinkel fungerade metoderna bra. En tydlig begränsning var att siktet bara kunde användas dagtid samt att skydd för både helikopter och besättning saknades helt. De två pansarvärnshelikopterkompanierna existerade mellan 1987 till 2000 när de upplöstes. Därefter användes inte Hkp9 som pansarvärnshelikopter längre. Istället fungerade dom som transporthelikoptrar fram till samtliga togs ur tjänst 2009.
Vad kunde tjugo helikoptrar ha gjort?
Pansarvärnshelikoptrarna har inte sällan ifrågasatts, precis som stridande helikoptrar i allmänhet ibland förringats. Ser man till svenska flygvapnets hållning så behandlades helikoptrar alltid styvmoderligt och från flygvapenhåll ifrågasattes ofta helikoptrarnas överlevnadschanser gentemot moderna jaktplan. Men de test som genomfördes gav ändå vid handen att det var svårt att upptäcka en lågflygande helikopter från ett jaktplan och det var inte alls säkert att ett anfall skulle lyckas. Då torde fientliga attackhelikoptrar som Mi-24 varit ett större hot. Men det största hotet var eldgivning från marken från luftvärn och handeldvapen.
När test gjordes mot stridsvagnar gav dessa förutsägbara resultat. Stridsvagnar som rörde sig snabbt och gjorde allt för att använda terrängen som skydd var det svårt att träffa. Men det ledde också till att stridsvagnarna inte kunde strida effektivt. Om de uppträdde mer normalt så var träffsannolikheten mycket högre för helikoptrarna. Så att då fokusera på att gå till anfall när stridsvagnarna inte var beredda på ett anfall eller av olika skäl inte kunde röra sig snabbt var nog rätt tänkt.
Om man sedan jämför med hur de syriska Gazellehelikoptrarna genomförde sina uppdrag i Libanon 1982 så verkar det finnas flera likheter. Trots att Israel lyckades få luftherravälde och orsaka det syriska attackflygplanen svåra förluster så förblev Gazellehelikoptrarna fortsatt effektiva och orsakade svåra förluster bland de israeliska pansarförbanden trots att Syrien inte hade mer än 20 stycken pansarvärnshelikoptrar. Gazellerna uppträdde oftast i par, använde bergsterrängen till att dölja sin anflygning och drog sig inte för att tränga in på område som egentligen kontrollerades av de israeliska styrkorna.
Helikoptrarna fick därför möjlighet att anfalla överraskande och sedan dra sig tillbaka lika snabbt som dom kommit. Det största hotet var inte jaktflyg eller luftvärnsvapen utan eld från handeldvapen och de vapen som fanns på stridsfordonen. De tre helikoptrar som sköts ned eller tvingades nödlanda sköts ned med handeldvapen, stridsvagnskanon och en pv-robot från en israelisk helikopter. Luftvärnsfordon skadade ytterligare två Gazeller men åtminstone en kunde trots svåra skador ta sig hem för egen maskin. Helikoptrarna, både syriska Gazelle och israeliska MD.500, upptäckte oftast sina mål lång innan motståndarna visste att helikoptrarna var där. Det gjorde att helikoptrarna kunde undvika att anfalla när luftvärnsfordon fanns i närheten.
I det läget var det uppmärksamheten, reaktionsförmågan och improvisationsförmågan hos enskilda soldater och fordonsbesättningar som avgjorde om dom med egna vapen kunde driva bort helikoptrarna.
Om det värsta skulle hänt och de svenska pansarvärnshelikoptrarna tvingats gå i strid mot anfallande sovjetiska pansarförband hade dom troligen gett angriparen svåra problem och tvingat pansarförbanden att röra sig försiktigare och därmed fördröjt deras framfart och möjliggjort att nya försvarslinjer kunde formeras. Det verkar också ha varit den svenska planen. Ständiga eldöverfall skulle sakta nöta ner angriparens förband och framförallt sprida oro och rädsla bland motståndarens soldater.
Dessutom får man notera att av de fem Gazeller som Syrien förlorade lyckades en flyga hem trots att ha skadats svårt, två lyckades nödlanda och därmed klara livet på sina besättningar även om dom blev krigsfångar och deras helikoptrar togs som krigsbyte av Israel. De var dock inte värre skadade än att israelerna kunde åter få dem i flygdugligt skick. De två Gazeller som totalförstördes träffades av en pansarvärnsrobot från en israelisk Cobrahelikoper och av en granat från en stridsvagnskanon, vapen som egentligen var avsedda att förstöra stridsvagnar. Det säger en del om hur svårt det kan vara att verkligen skjuta ned en helikopter.
