Messerschmitt-Bölkow-Blohm Bo 105

Företaget Bölkow började utveckla det som skulle bli Bo105 år 1964 och när svenska Försvaret sökte efter en ny lätt helikopter som ersättare för Hkp2 så tittade man på Bo 105men man gick snart vidare eftersom det fortfarande endast fanns på prototypstadiet. Men hade saker varit lite annorlunda kunde Bo 105 blivit Hkp6. Istället valdes Bell Jet Ranger 206 att bli Hkp6.

Men utvecklingen av Bo 105 fortsatte. Olyckligtvis kraschade den första prototypen men prototyp nummer två flög 16 februari 1967. Företaget Bölkow kom att ingå i en företagsfusion så när den första serieproducerade helikoptern Bo 105A rullades ut 1970 var det Messerschmitt-Bölkow-Blohm som var tillverkaren.

Flera förbättrade versioner följde och helikoptern kom även att licenstillverkas i Filippinerna, Indonesien och i Spanien.

Bo 105 blev känd som en mycket manöverduglig helikopter som till skillnad mot majoriteten av helikoptrar var (och är) kapabel att genomföra flera avancerade manövrer som branta dykningar, rollar och även loopings. Den blev inte känd för att vara den vackraste av helikoptrar men väldigt trevlig att flyga och med exceptionella startegenskaper. Rotorn är en delförklaring till dessa egenskaper då den är stel och utan leder vilket gör att den kan ta större påfrestningar och medger en sportigare flygning. Själva rotorhuvudet konstruerades av titan och rotorbladen av en glasfiberlegering.

Just startegenskaperna och att snabbt eller rentav bryskt kunna stiga rakt upp var en för en smygande pansarvärnshelikopter synnerligen bra egenskap.

En BO 105 i tjänst i Mexikanska flottan. Foto: Wikipedia commons

Bo 105 blev populär som ambulanshelikopter både civilt och militärt samt som spanings och lätt transporthelikopter. Versioner för havsövervakning togs fram och används än idag av Mexico. Emellertid såg både den spanska och tyska militären potentialen hos helikoptern som en vapenplattform, inte minst som pansarvärnshelikopter.

Över 1500 Bo 105 av alla versioner har tillverkats och än idag används den på många håll. Den är känd för att vara pålitlig, snabb och smidig.

Helikopter mot stridsvagn

Det råder en viss förvirring när det kommer till beväpnade helikoptrar. Oftast talar man om attackhelikoptrar vilket är helikoptrar som är speciellt konstruerade för strid med bepansring och tung beväpning. Även om en av attackhelikopterns viktigaste uppgifter är att bekämpa fientliga pansarfordon så är dom utrustade för att kunna ta sig an olika uppdrag och beväpnas med en mångfald olika vapen.

Vid sidan av attackhelikoptrar pratar man idag även om stridshelikoptrar som kan ha fast beväpning men som inte är avsedda för riktigt så farliga uppdrag som attackhelikoptrar. Attackhelikoptrar är avsedda att kunna tränga in på djupet av fientligt territorium vilket förklarar behovet av bepansring. En stridshelikopter är lättare bepansrad och kan inte genomföra liknande uppdrag.

De första verkliga attackhelikoptrarna var beväpnade transporthelikoptrar som Bell 204 och ryska Mi-8. Dom var tungt beväpnade men saknade pansarskydd. Erfarenheterna under Vietnamkriget ledde till att USA utvecklade den första helikoptern direkt avsedd som stridsfordon, Bell AH-1 Cobra. I dåvarande Sovjetunionen tog gick man en något annorlunda väg och utvecklade Mi 24, en kombinerad attack och transporthelikopter. Denna visade sitt värde under Sovjets krig i Afghanistan. Där den kunde följa upp ett anfall med att landsätta en grupp elitsoldater som fullföljde anfallet.

En intressant utvecklingslinje av attackhelikoptrar utgörs av den ryska Mi-24. Helikoptern är bepansrad och tungt beväpnad men kan också transportera en grupp soldater vilket gör den unik och fruktad. Foto: Peter Langsdale

En smygande jägare

I samband med andra världskriget hade stridsvagnen etablerat sig som ett av de slagkraftigaste vapensystemen i landkrigföringen. Då de kompletterades med självgående artilleri och infanteri som följde efter stridsvagnarna i sina egna bepansrade transportfordon så utgjorde stora pansarstyrkor en skrämmande motståndare. Sovjetunionen satsade stort på att sätta upp en stor flotta av stridsvagnar understödda av rörligt artilleri och pansarskytteinfanteri. En stor del av effektiviteten av pansarförband är den psykologiska effekt de har på motståndaren, särskilt om denna saknar egna pansarfordon.

Fransmännen var tidigt ute med att utveckla ett nytt vapen för att bemöta stridsvagnen, nämligen pansarvärnsroboten. Ett exempel är SS.11 från 50-talet som var en trådstyrd robot där skytten styrde roboten mot målet. Till skillnad från vapen som raketgevär och granatgevär, vilka oftast kräver att stridsvagnen kommer relativt nära för att skytten skall kunna förvänta sig att bekämpa den framgångsrikt, hade redan de tidiga pansarvärnsrobotarna en räckvidd på upp till 2 kilometer vilket gav infanteriet en möjlighet att slå tillbaka mot stridsvagnarna på långt håll. I slutet av 50-talet utfördes också försök med att skjuta SS 11 robotar från en Allouette II helikopter.

Fördelen med pansarvärnsrobotar är att helikoptern inte behöver komma nära stridsvagnarna utan kan använda sin rörlighet till att hitta ett bra skottläge, avfyra sina robotar på långt avstånd och dra sig tillbaka.

Lamson 1971

I januari 1971 startade den sista stora amerikanska helikopteroperationen i Vietnam. Målet var Nordvietnamesiska förråd och kommunikationslinjer längs Ho-Chi-Min leden. I samband med detta visade det sig att Nordvietnameserna börjat sätta in stridsvagnar, i början den äldre ryska modellen T-34. Detta ledde till att två helikoptrar av typen UH-1 (svenska Hkp3) utrustades med ett nytt vapen, pansarvärnsroboten TOW samt ett sikte i nosen.

En UH-1 beväpnad med tunga kulsprutor och raketkapslar. Det var helikoptrar som denna som istället för raketer utrustades med TOW-robotar. Foto: Peter Langsdale

Helikoptrarna sköt sin första missil den 2 maj 1971. De sköt från 915 meters höjd och på 3000 meter. Från 2 Maj till 12 juni avfyrades 81 TOW-robotar och 57 mål sades ha förstörts. Av dessa var 24 stycken stridsvagnar eller andra fordon, övriga andra mål, som bunkrar eller liknande. Några av de förstörda stridsvagnarna var av den relativt nya typen T-54.

Resultaten gjorde att amerikanska armén beslöt att utrusta en ny version av attackhelikoptern AH-1 Cobra med åtta stycken TOW-robotar. Emellertid dök ett annat nytt vapen upp under Lamson operationen, nämligen den bärbara luftvärnsroboten SA-7 som i Vietnamesiska händer ledde till att ett antal Cobras sköts ned och tvingade fram ett nytt taktiskt uppträdande. Om bepansrade attackhelikoptrar visade sig sårbara för de nya luftvärnsvapnen så skulle ett uppträdande på ca 1000 meters höjd, även om man befanns sig 3 kilometer bort, vara mycket riskabelt.

Men även om USA och även Sovjetunionen valde att satsa på specialiserade attackhelikoptrar så sökte andra länder efter mer kostnadseffektiva alternativ. Dåvarande Västtyskland beslöt 1975 att införskaffa en version av Bo 105 beväpnad med sex stycken HOT pansarvärnsrobotar. Totalt beställdes 212 stycken helikoptrar som fick beteckningen Bo 105 PAH-1. Det var egentligen endast avsett att vara en tillfällig lösning då Försvarsministeriet var missnöjda med Bo 105:s förmåga till självskydd samt förmåga att operera nattetid. Helikoptrarna levererades mellan 1979-1984 och har idag ersatts av Eurocopter Tiger.

Libanon 1982 – Pansarvärnshelikoptrar i strid

En idag bortglömd och relativt okänd konflikt inträffade 1982 när Israeliska styrkor gick över gränsen till grannlandet Libanon för att ingripa i inbördeskriget där. I Libanon fanns sen tidigare Syriska styrkor som också ingripit under samma förevändning. För den israeliska armén var huvuduppgiften att tvinga ut de syriska styrkorna. I tidigare krig hade Israels styrkor generellt visat sig överlägsna de syriska och de syriska styrkorna befann sig från början i ett numerärt underläge.

Men Syrien hade satsat på att utveckla sin förmåga att bekämpa det ryktbara israeliska pansarstrupperna och striderna som följde blev synnerligen hårda. Då bägge sidor har släppt officiella siffror som inte matchar varandra och bägge uppenbarligen tonat ned egna förluster och överskattat fiendens förluster är exakta siffror svåra. Det israeliska flygvapnet lyckades få luftherravälde och det var vad som gav dem en avgörande fördel.

En av de två syriska SA. 342 Gazelle som tvingades nödlanda efter att ha skadats av beskjutning och erövrades av de israeliska styrkorna. Den testflögs innan den hamnade på museum Foto: Wikimedia commons

Ett av de effektivaste vapnen var Syriens pansarvärnshelikoptrar. Syrien hade tillgång till sovjetiska Mi-25 attackhelikoptrar, en sämre version av den mer kända Mi-24 samt ett antal lätta helikoptrar av typen SA.342 Gazelle som var utrustade med pansarvärnsrobotar. Syrien var dock mycket besvikna med Mi-25 och framförallt deras AT-2 pansarvärnsrobotar. Deras 18 Gazelle var emellertid beväpnade med HOT robotar, precis som Bo 105 PAH-1. Under de dagar som striderna varade genomförde de syriska helikoptrarna flera överraskande anfall mot israeliska pansarstyrkor. Helikoptrarna utnyttjade terrängen som skydd när de på låg höjd flög mellan berg och bakom trädridåer. Två Gazelle sköts ned av israeliska styrkor, två tvingades nödlanda och erövrades och en skadades men lyckades ta sig hem till Syrien.

Det är oklart hur stor skada de syriska helikoptrarna åstadkom. Syrierna hävdar att helikoptrarna bland annat slog ut 71 Israeliska stridsvagnar och mer än 150 andra fordon. Det är sannolikt en överskattning och en mer neutral bedömning är att Gazellehelikoptrarna slog ut 30 stridsvagnar och ca 50 övriga fordon. Jämför man bägge sidors uppgifter är det tydligt att Gazellehelikoptrarna från Syriska flygvapnet var synnerligen effektiva och orsakade förluster långt utöver vad deras ringa antal skulle antyda. Israelerna fann det mycket svårt att upptäcka helikoptrarna och även efter att de lyckats få luftherravälde fortsatte de syriska pansarvärnshelikoptrarna sina attacker. Ofta så upptäcktes inte helikoptrarna förrän dessa öppnat eld.

Israeliska luftvärnsfordon grupperades långt fram för att bättre kunna möta attackerna. De israeliska styrkorna sköt av misstag ned en av sina egna MD.500 Defender pansarvärnshelikoptrar då de misstog den för en Gazelle. De två Gazelles som förstördes sköts ned av en AH-1 Cobra helikopter med en TOW-robot och den andra av en israelisk stridsvagn med dess 105mm kanon!

Israelerna reparerade efter kriget en av de Gazeller som de lyckats erövra och testade den gentemot sina MD.500 Defender.

Allt som allt så förlorade Syrien fem Gazelle helikoptrar som i sin tur åtminstone ett 80-tal israeliska stridsvagnar och övriga fordon. De Israeliska MD.500 Defender helikoptrarna var också framgångsrika men då Gazellehelikoptrarna tvingades uppträda mot en välutrustad och numerärt överlägsen fiende som dessutom hade luftherravälde är deras insatser ännu mer spektakulära och visar vad en liten styrka pansarvärnshelikoptrar kan uträtta även när motståndaren har luftherravälde. Och trots avsaknaden av pansarskydd så klarade sig Gazellerna förvånansvärt väl.

Så på det stora hela visade sig de lätta men snabba pansarvärnshelikoptrarna vara mycket effektiva. Israelerna upplevde dessutom att den psykologiska effekten från hotet från de syriska Gazellehelikoptrarna på de israeliska styrkorna var ett ännu större problem än de förluster som orsakades.