Svenska attacken

Direkt efter kriget prioriterades jaktflyget då det bedömdes vara det enskilt viktigaste vapenslaget för att i framtiden kunna hävda neutralitet och i händelse av krig förhindra att en fiende kunde bomba Sverige sönder och samman och skaffa sig luftherravälde. Därför blev det B18 som fick förbli kärnan i attacken till att börja med, och B18 kom att få en intressant historia och bland annat bli det första svenska plan som användes för att testa flygburna sjömålsrobotar.

Även SAAB:s enmotoriga jaktplan J21 kom att föras över till en attackroll där planet bättre kom till sin rätt, och J21 blev också första svenska plan som utrustades med jetmotor, eller reamotorer som de kallades på den tiden. Det var fråga om en konvertering av propellerplan till jetplan, vilket i sig är rätt unikt då J21R inte bara förblev ett experiment utan faktiskt tillfördes Flygvapnet.

Så ett antal projekt påbörjades för att finna ersättare. Ett av de mer spektakulära var en flygande vinge som skulle ha drivits av två stycken RM2, De Havilland Ghosts, samma motor kom att driva Tunnan. Men med tiden kom en mer konventionell konstruktion att föredras. Men rätt snart kom fokus att läggas på det som skulle bli A32 Lansen.

Attacklansen A32

Även om man avsåg att Flygplan 32 skulle byggas i olika versioner för olika ändamål så var det attackversionen som prioriterades först. J29 Tunnan och J28 Vampire hade börjat modifieras för attackrollen men de hade egentligen för dålig räckvidd för att kunna ersätta den nu gammalmodiga SAAB B18. A32 Lansen behövde kunna nu ut över Östersjön och ända till de baltiska hamnarna som var en naturlig utgångspunkt för en eventuell sovjetisk invasion via havet. Planet behövde fart, lång räckvidd och kunna bära mycket vapen.

En demonstrativ bild av vapenalternativen för A32A Lansen. Den då topphemliga Robot finns inte med. Foto Flygvapenmuseum

Ett särskilt vapen som betonade Lansens roll i Försvaret mot en amfibieoperation, det vill säga att en fiende försökte genomföra en landstigning någonstans längs den långa svenska kusten. Sverige hade länge arbetat med att utveckla ett omfattande kustförsvar men med den långa kusten var det omöjligt att försvara varenda tänkbar invasionsstrand eller infallspunkt med tillräckliga styrkor. Inte heller kunde flottans fartyg vara överallt på samma gång. Därför var ett snabbt attackflyg med lång räckvidd ett trumfkort i för svenska militärledningen i händelse av krig.

Robot 04, den kanske första flygburna sjömålsroboten med egen målsökare ökade A32 Lansens slagförmåga mot fartyg avsevärt. Det faktum att Robot 04 var försedd med egen målsökare gjorde att flygplanet efter att ha avfyrat roboten eller robotarna kunde vända hemåt medan fienden hade händerna fulla med att försöka stoppa de inkommande robotarna. Robot 04 var också kraftfull och kapabel att knäcka många sorters fartyg på mitten.

I övrigt bestod beväpningen av olika typer av attackraketer och bomber, inklusive lysbomber som fälldes för att belysa mål nattetid så efterföljande plan kunde träffa det. Som fast beväpning fanns fyra stycken 20mm automatkanoner.

Attackeskadern – Överbefälhavarens klubba

År 1938 hade Flygvapnet börjat samla organisera delar av flygvapnets flottiljer under en övergripande organisation kallad kort och gott Flygeskadern. Fokus låg på bombflyget, men i början ingick även jaktflyget från F8 tillsammans med en spaningsflottilj från F6. Men från 1942 var det tydligt vad som var eskaderns huvudsyfte. Tre av de fyra flottiljerna var bombflottiljer medan den fjärde var en jaktflottilj. Bombflyget behövde trots allt eskort. Genom att samla bombflyget, det som senare blev attackflyget, under en övergripande organisation fick Flygvapenchefen och även Överbefälhavaren möjlighet att enkelt kraftsamla dessa enheter mot ett specifikt mål och därmed öka chanserna för framgång. Därför kallades styrkan informellt för ”Överbefälhavarens klubba”.

Från år 1957 var samtliga fyra flottiljer som utgjorde Attackeskadern utrustade med A32A Lansen vilket gjorde att förbandet fick en markant ökad slagkraft. Men de uppdrag som attackflyget var tänkt att utföra var mycket farliga. För citera ur Taktiska Anvisningar för Attackförband från 1961:

 ”Attackförbandens verksamhet är taktiskt offensiv. Attackförbanden kan möta och anfalla en angripare på stort avstånd utanför vårt lands kust eller gräns. Offensiv verksamhet medför alltid särskild risk för förluster eftersom de mål varemot attackförbanden insätts är av väsentlig betydelse för angriparen och som i regel väl försvarade. Därför måste trolig verkan och förlustrisk vägas mot varandra vid beslut om insats”.

Målen kunde ligga på andra sidan Östersjön i form av hamnar där trupper samlades för överskeppning, fientliga radarstationer, flygbaser samt även robotanläggningar. Det var mål av värde för motståndaren. Attackpiloterna visste att i krig kunde deras första uppdrag mycket väl bli det sista. Döden var något man fick räkna med.

Lågt, fältmässigt och farligt

Svenskt attackflyg utvecklade genom åren en speciell taktik eller en samling taktiker som väckte viss internationell uppmärksamhet. Ett utmärkande drag var at svenskt attackflyg uppträdde på låg och mycket låg höjd så mycket som möjligt. Att flyga lågt var ett sätt att gömma sig för fientlig radar och även göra det svårt för observatörer på marken att upptäcka planen såvida dom inte flög nära dem.

Ett dilemma var att stormakterna hade flera piloter med stor stridserfarenhet från andra världskriget och senare även från Koreakriget där sovjet-ryska piloter deltog som ”instruktörer”. Svenska piloter skulle således i händelse av krig kunna räkna med att möta piloter som hade verklig stridserfarenhet vilket hade visat ha stor betydelse under andra världskriget.

För att kompensera för detta ökades intensiteten i piloternas träning. Principen var att man skulle träna under så fältmässiga (krigsliknande) förhållanden det var möjligt. Allt för att piloterna skulle bli så mentalt förberedda det bara gick ifall kriget kom. Samtidigt var pressen stor på tillverkarna att få ut nya och mer avancerade flygplan till förbanden så snabbt som möjligt för att inte hamna efter eventuella motståndare i tekniska avseenden.

Denna mix visade sig vara dödlig. Av 447 tillverkade SAAB 32 Lansen havererade en tredjedel. 100 besättningsmän och 7 civila dog och orsakerna visade sig vara tekniska brister som uppstått för att man forcerat testprogrammet och brister i utbildningen av piloter. Det var förlustsiffror som närmast liknande krigstida förluster och det uppmärksammades även utomlands. Samtidigt så var det tydligt att svenska piloter överlag var mycket skickliga.

Attackflyget var extra hårt drabbat, vilket delvis berodde på de små marginaler man opererade med. Lansenpiloter hade ett tämligen välförtjänt rykte om sig att vara våghalsiga och historier om hur mekaniker var tvungna att dra ut granruskor ur luftintagen var inte bara skrönor. Sanningen var att även om den svenska lågflygningstaktiken var farlig så var den även effektivt. Över vatten kunde flygplanen gå ned såpass lågt att vid hård sjögång kunde vågorna vara på samma höjd som planen.

Vid ett tillfälle följde en högre flygvapenofficer med som navigatör och observatör och efter att ha landat kommenterade han det hela med att ”När vi var som lägst över vattnet hade jag stövelskaften vid öronen!” Efter det blev det åtminstone tillfälligt stopp för de värsta våghalsigheterna.

Smygtaktik istället för smygteknik

Att flyga på två meter över vattenytan var ingen ovanlighet. Visserligen hade man en tidig version av radarhöjdmätare men utan datorer som assisterade piloten var det träning och snabba reflexer som gällde. Man fick flyga på ögonmärken. Och medan piloten fokuserade på att hålla rätt höjd och kurs såg navigatören till att man flög dit man skulle. Först i sista stund steg man upp för att få tillräcklig höjd för att genomföra anfallet, exempelvis dykanfall eller låganfall. Därefter vände man hemåt i skydd av moln eller återigen på lägsta tänkbara höjd. Det kan sägas vara den ursprungligaste formen av det som idag kallas stealth, men istället för att som i fallet med amerikanska stridsflygplan använda särskilda material och former för att minska möjligheten för att bli upptäckt av radar, så kallad stealth-teknik så använde svenska flygvapnet Stealth-taktik

Även om det fanns de inom Flygvapnet som ansåg att de höga förlusterna var ett pris man var tvungen att betala för det resultat man ville uppnå så var det inget man bara accepterade Trots alla sina förmågor stod det klart att Lansen hade tekniska brister, de flesta dessutom onödiga som kunde avhjälpts med en lite lugnare utvecklingstakt. Med tiden såg man över de urvalskriterier som användes när man utvärderade kandidater till pilotutbildningen. Justeringar i den psykologiska bedömningen ledde till att man kunde sålla ut de som var alltför riskbenägna och även om Lansens efterföljare AJ37 Viggen fortsatte med samma djärva taktik så minskade förlusterna drastiskt. Viggen kunde också dra nytta av den tekniska utvecklingen med mer hjälpmedel för piloten vid lågflygningen.

Men med tanke på att attackeskadern var tänkt att flyga rakt in i lejonets gap så krävdes det nog en viss typ av personlighet som var beredd att acceptera risken att det första skarpa uppdragen högst sannolikt skulle bli det sista. Och i en tid då attackrobotar var något helt nytt och de vapen man hade krävde att man flög ända fram till målet och genom en motståndares luftvärnseld och försvarande jaktflyg är det delvis förståeligt att de som valdes ut till attackpiloter kom att vara villiga att ta stora risker. Trots allt skulle dom i händelse av krig flyga mot en nästan säker död. Det gällde att deras offer betalade sig i form av ännu svårare förluster för motståndaren.