Lansen – den svenska spjutspetsen

Det hade bara gått ett år efter att andra världskriget slutat när SAAB påbörjade studier för att konstruera en ersättare till SAAB B18 som då var Sveriges huvudsakliga bomb och attackplan. B18 var en klassisk design med två propellermotorer som stod sig väl jämfört med de krigförande makternas flygplan med samma uppgift. Men även om andra världskriget utgjorde propellerflygets storhetstid var det också dess slut. Under krigets sista år hade både Tyskland och Storbritannien opererat med jetflyg vid fältförband och det fanns ingen möjlighet för propellerdrivna maskiner att tävla med jetflyget vad gällde hastighet.

Så maskiner som ena året hade varit toppmoderna blev nu snabbt föråldrade. SAAB hade själva börjat designa det som skulle bli den berömda J29 Flygande Tunnan som ett nytt modernt jetjaktplan som skulle vara lika bra som det bästa stormakterna hade. Nu gällde det att ta fram ett nytt attackflygplan som skulle kunna ta striden till fienden. B18 var en kapabel maskin men var propellerdriven och framtiden tillhörde jetmotorn.

En B18A i luften över Sverige.

Projekt R-1150

År 1948 började SAAB utveckla det nya planet med Artur Bråsjö som konstruktionschef. Det var samma år som Tunnan flög för första gången. Utvecklingen gick mycket fort. Stormakterna hade lyckats komma komma över tyska prototyper, forskare och även dokumentation som användes för att snabba på den egna utvecklingen. Det var inte något Sverige kunde hoppas på men trots det kom Sverige på lite märkliga vägar att få ta del av den tyska forskningen.

Vid krigslutet 1945 flydde några ingenjörer från firman Messerschmitt till Schweiz och där fick dom kontakt med SAAB och Frid Wänström på SAAB:s beräkningsavdelning förvärvade materialet. Det var fråga om bland annat vindtunnelstudier av olika projektideer med pilvingar. Även om materialet var blygsamt i jämförelse med vad segrarmakterna tagit hand om så fick SAAB:s ingenjörer ett material som de kunde jämföra med sina egna beräkningar. Informationen gjorde att dom kunde snabba på tester där de tyska testerna redan gav tillräcklig information för att gå vidare till nya tester.

Det nya projektet fick i början namnet R-1150 där R stod för den dåtida svenska beteckningen för jetmotor, reamotor. År 1949 fick det namnet Projekt Flygplan SAAB 32. År 1951 började den tyske ingenjören Hermann Behrbohm arbeta på SAAB och hans kunskap om bakgrunden till de tyska testerna gjorde att värdet av det hemliga tyska materialet ökade.

SAAB hade redan flugit J29 Tunnan med pilvingar men Lansen skulle få ännu mer bakåtsvepta vingar. Så för att testa vingarna i praktiken använde man en metod som redan prövats med Tunnan. En SAAB Safir hade försetts med Tunnanvingar och testats under beteckningen SAAB 201. Detta plan försågs nu med nedskalade vingar med samma form och bakåtsvep som de tänkta Lansenvingarna och testades med dessa. Planet kom att döpas om till SAAB 202.

SAAB 32 var tänkt att användas som ett allvädersplan i attack, spanings och jaktversioner. Man fokuserade på attackversionen då det svenska attackflyget var i behov av ett modern och kraftfullt flygplan med lång räckvidd.

Första svenska flygplansradarn

Då Lansen skulle användas för attackuppdrag över långa sträckor och i alla väder måste en andra besättningsman, en navigatör, kunna följa med. Datorer och GPS var saker som var ren Science Fiction och piloten kunde inte förväntas klara av att navigera och samtidigt flyga i hög fart på låg höjd. Navigatörens jobb var att med hjälp av karta och navigationsinstrument följa med planets färd på kartan, se till att man flög rätt och varsko piloten när man närmade sig målet.

Radar PS-431 i nosen på en A32A Lansen på F15:s museum Söderhamn

Planet skulle också förses med radar som första svenska flygplan. Även här ansågs det att en extra besättningsman så navigatören skulle därmed också fungera som radaroperatör. Radarn för attackversionen, PS-431 var främst avsedd att användas navigationshjälpmedel men spaningsversionen använde även en utvecklad version för spaning.

Tillsammans med radarn försågs attackversionen A32 med en radarhöjdmätare för att bistå besättningen när flygplanet svepte fram på lägsta höjd mot sitt mål.

Den 3 november 1952 lyfte den första prototypen av Lansen med testpilot Bengt Olow vid spakarna.

Svensk eller utländsk motor?

En del i de svenska planerna för ett starkt Flygvapen var att det så långt det var möjligt skulle konstrueras med inhemska medel. Det gällde också motorerna. Företaget STAL i Finspång var hade stor erfarenhet av att konstruera olika turbiner för industrin och den erfarenheten vändes nu till att börja bygga jetmotorer. Men företaget snuvades på möjligheten att tillverka motorn för Tunnan eftersom Sverige erbjöds att licenstillverka den brittiska De Havilland Ghost. Volvo Flygmotor kom att tillverka Ghost under beteckningen RM2.

Men STAL fick nu möjligheten att konstruera motorn för nästa projekt, SAAB 32 Lansen och de kom att utveckla en utmärkt motor som fick namnet STAL Dovern, efter sjön Dovern. Motorn testades monterad på en Avro Lancaster. Problem upptäcktes men löstes allteftersom och STAL var till slut redo att tillverkas och samma år som Lansen planerades flyga, 1952, började STAL serietillverka Dovern. Men efter att ett tiotal motorer tillverkats avbröt Flygförvaltningen samarbetet med STAL med mycket kort varsel. Ett beslut hade tagits att använda motorn Rolls-Royce Avon.

STAL Finspång kunde inget göra. Besluten var tagna på hög nivå och nu var åratal av utvecklingsarbete bortkastat. Men Regeringen kompenserade STAL för förlusterna och ingen kritik riktades mot vare sig Dovern eller STAL:s utveckling av jetmotorer.

Dovern var åtminstone på pappret lika bra, kanske rentav lite bättre, än Avon. Men tiden var en kritisk faktor. Trots ett forcerat arbete hade STAL inte hunnit få färdigt Dovern till den första provflygningen och därvid hade det varit tvunget att använda Rolls-Royce Avon och 50 stycken köptes direkt från Storbritannien. När det visade sig att Avon enkelt kunde monteras i flygplanet och dessutom kunde levereras i tillräckligt antal omedelbart togs beslutet att stoppa utvecklingen av Dovern. Kostnadsskäl vägde också in och britterna sålde som tidigare licensrättigheter att tillverka Avon till Volvo Flygmotor och Avon fick den svenska beteckningen RM5. Senare uppgraderade versioner fick benämningen RM6.

Så det blev ännu en brittisk motor som kom att driva Sveriges andra egenkonstruerade jetplan. Men historien om Dovern var inte riktigt över. STAL övergav nu alla ambitioner på att producera flygmotorer men samtidigt hade mycket tid och resurser lagts ned på att konstruera Dovern och nu riskerade allt arbete att vara förgäves. Så STAL gick tillbaka till sitt ursprung, nämligen att konstruera industriturbiner. Där var man väletablerade och nu startade man arbetet med att anpassa Dovern till att bli en industriturbin. Det kom att visa sig bli en mycket lyckad anpassning och än idag tillverkas den turbin som utvecklades ur Dovern. Visserligen har tiden inneburit utveckling och modifiering men i grunden är det fortfarande en Dovern, vilket får ses som en oväntat men lyckat utfall i slutändan.

Lufttorpederna – Ett helt nytt vapen

Samtidigt som utvecklingen av ett svenskt jetflyg pågick hade ett mindre känt men lika revolutionerande projekt dragits igång. För en gångs skull försökte svenska Marinen och Flygvapnet samarbeta kring utvecklingen av en ny vapentyp, en sjömålsrobot som skulle kunna styras mot målet och även förses med en egen målsökare. Tyskarna hade även här varit bland de första att använda liknande vapen. Återigen valde Sverige att ge sig i kast med något som annars bara stormakterna gav sig på. Målsökande robotar var något som undersöktes och testades i olika former under slutet av 40-talet och början av 50-talet. Men i väst hamnade fokus på att utveckla jaktrobotar avsedda att användas i luftstrid mellan flygplan.

I västvärlden var det bara Sverige som fokuserade på att utveckla ett vapen som skulle kunna ersätta flygplansburna torpeder som huvudvapen vid attack mot fientliga fartyg. Marinen hade tidigt intresserat sig för det dom då kallade ”lufttorpeder”. Tanken på att skapa ett vapen som kunde bäras av både svenskt attackflyg och av svenska krigsfartyg var lockande. Dessutom hade Sovjetunionen också valt att satsa på att konstruera en sjömålsrobot.

Försvarets robotbyrå blev den instans som genomförde testerna av de olika prototyper som togs fram för Flygvapnet och Marinen. Redan 1946 inleddes tester med en fartygsburen sjömålsrobot benämnd Robot 310. Flygvapnets första prototyprobot var Robot 301 som började designas 1946 och prövades första gången 1947. Samtidigt som Robot 301 testades startade ett till projekt benämnt Robot 302 och senare Robot 303.

Robot 301 samt 302/303 delade en liknande tanke om att när roboten var 100 meter från målet skulle den dyka ned och färdas sista biten om en torped och träffa under vattenlinjen. Robot 302 blev den som testades allra mest och längst. Mellan 1948 och 1955 genomfördes två test i månaden och totalt 35 robotar typ 302 tillverkades. Bland annat fälldes roboten från torpedbombarversion av B18, benämnd T18.

Det var dock tydligt att det fanns problem med att utforma ett vapen som både kunde flyga över och sedan under vattnet. Så det kom att bli ytterligare ett projekt som man slutligen satsade på.

Robot 04

Erfarenheterna från de första robotprototyperna ledde fram till att en ny konstruktion togs fram. Denna var från början ämnad att bäras av A32 Lansen. Testerna med det nya vapnet, Robot 304A, drog igång 1954 och nu hade man övergett tanken på att roboten skulle dyka ned under vattnet strax innan träff.

Redan från början var tanken med alla svenska robotar att dom skulle flyga på låg höjd, ca 10 meter. Om dom fälldes från hög höjd dök roboten först ned till 10 meter där styrautomaten planade ut den. Försöken pågick fram till 1962 när den färdiga versionen, Robot 304C, börjat tillverkas. Beteckningen kom att ändras till Robot 04C.

Den nya roboten var stor och även ett kraftfullt flygplan som Lansen bar två. Vapnet hade egen radarmålsökare och istället för de tidiga planerna att likt gamla torpeder attackera under vattenlinjen stannade Robot 04 kvar på 10 meters höjd. När den passerade målet exploderade stridspetsen med sprängverkan riktad nedåt. Den kraftfulla laddningen kunde genom sin tryckvåg klyva ett fartyg på mitten. Om den träffade i överbyggnaden på ett stort fartyg, vilket var tänkbart, utlöstes en fördröjning av explosionen så att roboten han tränga in ordentlig innan den exploderade.

Som första land i västvärlden hade Sverige tagit fram en fungerande flygburen sjömålsrobot som gav Lansenpiloterna en rejäl fördel. Robot 04C hade en räckvidd på 15 kilometer så nu behövde piloterna inte flyga över för att släppa sina bomber eller ens flyga nära för att kunna sikta in sina attackraketer och utsättas för fartygens luftvärn. Detta tillsammans med den kraftiga stridspetsen gjorde att svenskt attackflyg nu utgjorde ett mycket större hot mot fientliga fartyg.

Robot 04 på Flygvapenmuseum Foto. Marie Andersson Flygvapenmuseum

Robot 04 var också ett av de hemligaste svenska vapnen och utvecklingen och de ständiga modifieringarna var omgärdade av stort hemlighetsmakeri. Den kan verkligen sägas ha utgjort lansens skarpa spets och kom även att föras över till Lansens ersättare, AJ 37 Viggen.

Genom åren har flera stora örlogsfartyg skadats eller sänkts med hjälp av olika typer av sjömålsrobotar. Det senaste och mest spektakulära exemplet är sänkningen av den ryska robotkryssaren Moskva i April 2022, det största örlogsfartyg som sänkts i strid efter andra världskriget. I ljuset av detta står det klart att Sverige valde rätt när man valde att satsa på att utveckla sjömålsrobotar för flyget och marinen. Sjömålsrobotar har flera gånger bevisat att de är ett vapensystem att räkna med som gör det möjligt att med relativt små medel slå ut även mycket stora örlogsfartyg.

Versioner för alla syften

Den första versionen som lämnade fabriken 1955 var A32A Lansen. Det var ett för sin tid modern och kraftfullt attackflygplan. Den fasta beväpningen var fyra stycken 20mm automatkanoner, raketer, bomber och så småningom den hemliga Robot 04C.

Men syftet var att Lansen skulle kunna konstrueras i olika versioner för olika ändamål och efter A32 följde jaktversionen J32B som flög för första gången 1957 och strax därefter samma år spaningsversionen S32C. Spaningsversionen hade kameror under nosen istället för automatkanonerna.

J32B var i allt väsentligt ett nytt flygplan jämfört med A-versionen. Den försågs med en kraftfullare version av RM5 som fick beteckningen RM6A och senare blev motorn i SAAB 35 Draken. Den kraftigare motorn gav flygplanet bättre prestanda än sin föregångare A32A och kom i pilotmun att skämtsamt kallas för Lansen Sport, med hänsyftning på prestandaförbättringarna.

J32B Lansen var avsedd att vara ett allvädersjaktplan, kapabelt att operera dag som natt och i dåligt väder. Den försågs med en mer avancerad radar avsedd att upptäcka andra flygplan. Beväpningen var också kraftfullare. Det bedömdes att 20mm kanoner blivit i klenaste laget och för att maximera effekten valdes istället en 30mm automatkanon av märket ADEN. Fyra kanoner med 90 skott vardera placerades under nosen.

Totalt tillverkades 450 exemplar av alla versioner. Tiden löpte på och utvecklingen inom flyget var skoningslös. Ett plan som var toppmodern kunde efter fem år vara föråldrat. De olika versionerna av Lansen togs i tjänst mellan 1955 och 1958. Men år 1978 föll både A32A och S32C för åldersstrecket. Bägge hade ersatts av den betydligt kraftfullare SAAB 37 Viggen.

En andra andning

Ett mindre antal av den kraftfullare J32B kom dock att leva vidare i två varianter. År 1972 modifierades sex stycken till att bli måldragare för målflygningsdivisionen och kom att kvar i tjänst till 1997. Två av dessa kom att sedan användas som mätflygplan för att ta luftprover för Statens Strålskyddsinstitut.

12 andra individer modifierades 1972 till allväders störflygplan. Störplan använder särskild elektronisk utrustning för att störa en motståndares olika elektorniska system, inte minst deras radar. Denna version benämndes J32E där E stod för elektronisk. Navigatören skötte störutrustningen och planen användes flitigt för att träna övriga svenska piloter att verka i en telestörd miljö. De sista av dessa störflygplan togs ur tjänst 1999.