Fallskärmssoldater mot Hemvärn – Sovjetunionens och Rysslands luftburna styrkor.

Det land som hade de största flygburna styrkorna när andra världskriget bröt ut var Sovjetunionen. De kunde dock inte genomföra så många flygburna operationer pga. det tyska flygvapnet, och de som genomfördes blev i stort misslyckade. Men de skedde en del mindre flygburna operationer som hade mer framgång och de luftburna divisionerna, Vozdushno-desantnye voyska (VDV), gjorde bra ifrån sig när dom sattes in som vanligt infanteri. Efter kriget fortsatte Sovjetunionen att utveckla förbanden som med tiden kom att ha eget artilleri och pansarskyttefordon, alltihop möjligt att släppa med fallskärm eller flygas in med transportplan. Det enda som saknades var egentligen riktiga stridsvagnar. De understöddes även av specialförband som kunde infiltrera och genomföra sabotage innan det stora anfallet kom. Sovjetunionens stora luftburna styrkor har idag till stor del ärvts av Ryssland. De var prioriterade och välövade förband och delar av dem stridsberedda med mycket kort varsel. Precis den typ av förband som behövdes för att kunna genomföra strategiska överfall. När de väl erövrat flygfält kunde tyngre materiel flygas in. Flygfält, särskilt större med landningsbanor som klarade stora transportflygplan, var huvudmål.

Soldater från VDV i Kazakstan 2018. Dom bär den blå baskern och den blå-vit randiga undertröjan som är symboler för VDV Foto: US Air Force

Hur skulle Sverige kunna möta ett plötsligt överfall och framförallt förhindra att en angripare kunde använda flygfält för att föra in förstärkningar? Sverige var beroende av en värnpliktsarmé som behövde mobiliseras. De styrkor som kunde sättas in mot ett överfall var relativt små och fanns inte överallt. Det fanns förband som efter mobilisering skulle försvara flygfält men även dom skulle behöva lite tid. Det som fanns var Hemvärnet. Under Kalla kriget var Hemvärnet framförallt bemannat av äldre män över 48 års ålder och därmed inte längre i värnpliktig ålder samt personer som av till exempel medicinska skäl inte fått göra värnplikt. Utrustningen var ofta av äldre datum och övningstiden varierade från person till person. Men Hemvärnssoldaterna hade all sin utrustning hemma, inklusive det personliga vapnet med ammunition. Det gjorde att dom kunde vara på plats inom några timmar vid sina objekt som de var väl bekanta med.

En grupp hemvärnssoldater i Bohuslän 1961. De har äldre uniformer och äldre vapen, framförallt Mausergevär m/96.

Här kom värnkanonerna in. De var egentligen avsedda att tillsammans med övriga befästningar bemannas av lokalförsvarsförband men innan dessa hunnit mobiliseras skulle försvaret skötas av hemvärnet.

Hemvärnsförbanden var visserligen sämre utrustade och bestod främst av äldre personer, men i gengäld så hade dom god lokalkännedom och motiverades av att försvara sina hem. Det finns flera historiska exempel där förband av hemvärnskaraktär bjudit oväntat hårt motstånd tack vare hög stridsmoral och bättre kunskap om terrängen än angriparen. Exempel finns på att när sådana förband blivit trängda eller omringade av en överlägsen angripare hellre valt att slåss till sista kulan och sälja sig dyrt än att ge upp. Ju längre striden pågick ökade försvararens möjlighet att få fram förstärkningar medan angriparen försvagades om denne inte kunde få in förstärkningar och framförallt ammunition, bränsle och mat.

Ett pansarfordon av typen BMD-2 som används av VDV. Dessa fordon kan vid behov släppas i fallskärm men helst flygs dom in med transportflygplan till erövrade flygfält. Foto US Army

Värnkanonerna med tillhörande system av i förväg förberedda värn och bunkrar gav försvararen större möjligheter att erbjuda ett hårt motstånd i ett tidigt skede. Avstånden var uppmätta och eldområden planerade i förväg. Försvararna visste precis vad som skulle göras. Värdet av att känna till terrängen och olika avstånd illustreras tydligt av sänkningen av tyska kryssaren Blucher i Oslofjorden 1940. Befälhavaren på Oscarsborgs fort kände till avstånden i Oslofjorden och därför träffade med norska kanonerna med första skotten, som dessutom blev de enda som de kunde avfyra. Efter det spelade det ingen roll att Blucher var toppmodern och tungt beväpnad.

Så i en hypotetisk strid vid om en svensk flygbas skyddad av värnkanoner och hemvärnsoldater som anfölls av luftburna soldater så var inte utgången nödvändigtvis given.

Strategiska överfall idag

Efter Sovjetunionens sönderfall och upplösningen av Warszawapakten avskaffades mycket av det svenska invasionsförsvaret, inklusive värnkanoner och förberedda försvarssystem. Tanken var att ett försvar med anställda soldater skulle kunna klara att snabbt möta en angripare vid ett eventuellt strategiskt överfall. Kvar av det gamla försvaret blev egentligen bara Hemvärnet som även det krympte.

Hemvärnsoldater 2022. Mycket har hänt på 60 år. Foto: Försvarmakten

Egentligen skulle Hemvärnet lösa samma uppgifter som tidigare, men med mindre personal och utan förberedda ställningar. I gengäld kom Hemvärnet att föryngras och idag är åldersspridningen stor. Utrustningen förbättrades och utbildningen fick allt högre kvalité. Från att ha varit en styvmoderligt behandlad del av försvaret kom samarbetet mellan hemvärnsförbanden och de reguljära förbanden att öka vilket ledde till en ömsesidig respekt och förståelse. Det ledde i sin tur till en rejäl höjning av stridsförmågan inom hemvärnsförbanden. Då det fanns färre hemvärnssoldater ökade behovet av att kunna flytta hemvärnsförbanden dit dom behövdes vilket ledde till att förbanden fick egna fordon som kunde transportera soldater och materiel. Idag fyller hemvärnsförbanden även den roll som tidigare innehades av de mobiliserade lokalförsvarsförbanden och tyngre materiel inklusive tunga granatkastare finns i utrustningen.

Så även om bunkrar och värn är borta så kan ett hemvärnsförband som måste försvara en flygplats mot en luftlandsatt fiende räkna med att andra hemvärnsförband och i förlängningen förband av yrkessoldater och värnpliktiga kan komma till undsättning. Skyddet i form av bunkrar och värn har ersatts av ökad rörlighet och flexibilitet. Förmåga att snabbt kunna genomföra motanfall är en nyckelfaktor i försvar mot luftlandsättningar. 

Hostomel och Vasylkiv 2022

Omkring klockan 0800 lokal tid, den 24 februari 2022, i samband med den ryska invasionen av Ukraina, anföll helikopterburna styrkor ur VDV med understöd av attackhelikoptrar Antonovflygplatsen utan för Hostomel, mindre än 10 kilometer från Ukrainas huvudstad Kyiv. Det var en styrka om 24 -34 helikoptrar. Uppgifterna om striderna runt HostomeI är delvis motsägelsefulla men i stort verkar förloppet klart.

Flygplatsen bekämpades med åtminstone en kryssningsrobot innan själva anfallet inleddes. I början möttes helikoptrarna av eld från handeldvapen, kulsprutor och bärbara luftvärnsrobotar. Det ledde till att en del av helikoptrarna, inklusive en av attackhelikoptrarna, sköts ned men förbandet som var av bataljons storlek, dvs flera hundra soldater kunde trots det landsättas direkt på flygplatsen. Ukrainarna verkar ha tagits med viss överraskning men bjöd motstånd från första stund. En mindre styrka ur Ukrainas nationalgarde satte sig till motvärn men tvingades retirera från flygplatsen. Än så länge såg operationen ut som ett textbokexempel på ett strategiskt överfall. En stor flygplats hade säkrats, bara ett stenkast från Ukrainas huvudstad, samtidigt som ryska markförband anföll norrifrån mot Kyiv. Steg två inleddes och 18 transportplan fullastade med förstärkningar var på väg mot Antonovflygplatsen.

I det skedet gick ett ukrainskt specialförband till motanfall, tillsammans med beväpnade civila som börjat samlas. Planen var att komma så nära att man med luftvärnsrobotar skulle kunna skjuta ned det första transportflygplanet och därmed blockera landningsbanan. De ledde också in eld från ukrainskt artilleri mot de ryska ställningarna. Lite senare inledde Ukrainska nationalgardets snabbinsatsförband inledde ett större anfall, med understöd av ukrainska flygvapnet. De ryska styrkorna höll sina ställningar med hjälp av eget flygunderstöd men ryska ledningen insåg att Ukrainska styrkor med luftvärnsrobotar sannolikt fanns nära landningsbana och transportplanen tvingades vända om. När ytterligare ukrainska förband anlände omringades VDV-soldaterna och de överlevande tvingades fly in i närliggande skogar.

VDV soldater rycker fram vid Antonov flygplatsen. Foto mil.ru

Den 25 februari gick VDV till nytt anfall, denna gång med omkring 200 helikoptrar och senare även med stöd av ryska pansarförband som brutit igenom i norr. Flygplatsen erövrades igen men det visade sig att landningsbanorna blivit så förstörda under striderna att det nu inte gick att landa transportplan på dem och därmed gick det inte att snabbt föra in stora förstärkningar. VDV förbanden led svåra förluster under striderna.

En del bedömare menar att misslyckandet med att säkra Antonovflygplatsen den 24 februari ledde till att hela den ryska offensiven misslyckades. Relativt små ukrainska styrkors motstånd gjorde att de ryska förbandet inte kunde förstärkas och gav försvararna tid att gå till motanfall. När väl flygplatsen erövrades var det försent. Överraskningsmomentet var borta och priset var svåra förluster hos VDV.

Den 26 februari försökte Ryssland att erövra flygbasen Vasylkiv 40 km söder om Kyiv. Men nu var försvararna beredda och anfallet slogs tillbaka. Det är ännu oklart exakt vad som hände men åtminstone ett ryskt transportflygplan fullastat med VDV-soldater sköts ned av ukrainskt jaktflyg och eventuellt sköts ett till transportplan ned i samband med operationen. Ukrainska styrkor fick över 200 skadade men anfallet slogs tillbaka helt med svåra förluster för några av Rysslands främsta förband. Soldaterna som befann sig i transportplanet hade inte en chans.

Om vi gör en jämförelse mellan de historiska exemplen från Norge och Kreta så verkar de ukrainska styrkorna gjort det mesta rätt. Visserligen fanns det bara en mindre styrka som försvarade flygplatsen, men redan från början sköts några helikoptrar ned av försvararna. Ett motanfall inleddes omedelbart med mindre enheter och civila frivilliga vilket ledde till att ryska förstärkningar inte kunde landa och vann tid så ett större motanfall kunde organiseras och slå de ryska styrkorna.

En avgörande detalj under det första dygnet vid Hostomel verkar ha varit att Ukrainska styrkor genomförde snabba motanfall och att dom förhindrade ryska transportplan från att landa med förstärkningar. I och med detta isolerades den ryska bataljon som erövrat flygplatsen och kunde nedkämpas.

När ryska styrkor lyckades ta flygplatsen dagen därpå var landningsbanorna så skadade att det inte gick att flyga in förstärkningar. Hade ryska styrkor fått tid på sig att flyga in förstärkningar i transportflygplan, inklusive pansarskyttefordon och artilleri hade VDV-förbanden kunnat erövra Kyiv. Men de snabba motanfallen gjorde att dom inte fick möjligheten och utan sin tunga materiel kunde de ryska förbanden inte göra mer än att försvara flygplatsen. De skadade landningsbanorna gjorde att erövringen av flygfältet dagen därpå inte fick någon större betydelse. De mekaniserade delarna av VDV-förbanden fick ta sig fram tillsammans med övriga ryska marktrupper.