JAS – Ett flygplan för att behärska allt

Tanken med att ta fram ett multiroll plan, ett enhetsplan som klarar av att lösa alla uppgifter ett stridsflygplan kan förväntas göra, har funnits länge. I takt med att moderna stridsflygplan blev att mer kostsamma att utveckla, tillverka och underhålla så började även de mest välfinansierade flygvapnen att titta på möjligheten att ta fram ett flygplan som skulle kunna lösa alla stridsuppgifter bortsett från transport. I Sverige kom utvecklingen att så småningom leda fram till JAS-projektet. JAS står för Jakt, Attack och Spaning.

Här måste man dock skilja på två saker. Många flygplan har genom historien använts för alla tänkbara uppdrag. Det berömda Supermarine Spitfire från Storbritannien började som ett rent jaktflygplan men kom under kriget även att sättas in som spaningsplan och för markattack. I det senare fallet så var det fråga om en andrahandsroll, som dock blev viktig i slutet av kriget då det tyska flygvapnet tvingades uppträda mycket mer sporadiskt och behovet av rena jaktplan minskade hos det allierade. Det mest grundläggande förfarandet av att flygplanen använde sina fasta automatkanoner och kulsprutor mot mål på marken, något som jaktplan gjort länge om behovet uppstått. Men planen började även förses med bombställ som gav dem möjlighet att medföra bomber, vilket krävde extra träning och vissa förband blev mer specialiserade på detta.

Supermarine Spitfire Mk Vb från No. 92 Squadron, 19 Maj 1941. Foto: Imperial War Museum

Termen som användes om dessa plan var fighter bomber (jaktbombare) eller som de tyska soldaterna benämnde dem ”Jabos” en förkortning av det tyska ordet ”Jagdbomber”. Men i grund och botten var det ändå frågan om en andrahandsuppgift som dock kom att ta stor plats.

Men spaning var en annan sak och för detta byggdes speciella versioner av Spitfire som saknade beväpning och istället hade kameror där vapnen suttit. Så även om ett som jaktplan konstruerat flygplan kunde använda sina vapen mot markmål så kunde det inte användas som spaningsplan. Och för mer omfattande attackuppdrag behövdes specialiserade bombplan. Efter kriget så försvann dock de lättare bombplanen alltmer då det visade sig att jaktplan som utrustats med bomber kunde genomföra dessa uppdrag nästan lika bra och dessutom klara sig bättre om de mötte fientlig jakt.

Likväl så kom attackuppdragen att utvecklas och bli alltmer krävande inte minst pga utvecklingen av allt effektivare luftvärn vilket krävde piloter som var specialiserade på den typen av uppdrag. Dessutom fanns det vissa jaktuppgifter som var så specialiserade att det krävde plan med prestanda som delvis gick emot de egenskaper som sågs som viktiga för ett bra attackplan.

Enhetsflygplanet

Många flygvapen började studera projekt med enhetsplan. Och detta startade även i Sverige. Utvecklingen av flyget gick i en rasande fart vid slutet av 40-talet och början av 50-talet. Redan 1952 började Saab studera efterträdare till både A32 Lansen och även till J35 Draken. Detta redan innan utvecklingen av Draken kommit igång på allvar! De flera olika projekten ledde så småningom fram till Saab 37 Viggen. Man tittade bland annat på att ta fram enhetsflygplan med en grundkonstruktion som i olika versioner kunde genomföra alla huvuduppgifter. Det var ingen ny tanke och i praktiken så hade flera plan redan blivit enhetsflygplan.

Men diskussionerna om hur det nya enhetsflygplanet skulle se ut tog tid och först 1962 var man framme vid ett mer slutgiltigt förslag. Samtidigt utvecklades och vidareutvecklades Saab J35 Draken så resurserna var ansträngda. Den tid det tog att komma fram till det slutgiltiga förslaget till det som skulle bli Saab 37 Viggen skapade ett lucka till nästa generation av flygplan. Attack-versionen och jaktversionen av Viggen kom också att få en begränsad förmåga att genomföra den andra uppgiften och därför fick attackversionen beteckningen AJ 37 Viggen och jaktversionen JA 37 Viggen. A står för Attack och J för Jakt. Den första bokstaven markerade huvuduppgiften och den efterföljande den begränsade sekundäruppgiften. Därutöver togs två stycken spaningsversioner fram, SH37 och SF37. S stod för spaning medan H stod för havsövervakning och F stod för Foto. SH37 hade en kraftig radar som användes för att upptäcka och övervaka fartyg på Östersjön medan SF37 var ett mer klassiskt spaningsflygplan.

Viggen blev ett mycket bra flygplan men det kostade. Under loppet av utvecklingen och verksamhetstiden förändrades bland annat taktiska förutsättningar pga vapen och teknikutveckling som man var tvungen att ta hänsyn till. Av de planerade 831 plan som man planerat att tillverka blev det totalt 329 plan av alla versioner. Men om man jämför internationellt med andra samtida stridsflygplan så framstår idag Viggenprojektet som ett projekt med väldigt ringa kostnadsökningar.

De första tankarna kring ett nytt jaktflygplan efter Viggen föddes redan i samband med Luftförsvarsutredningen 1967. Idéer dom framfördes handlade om att försöka minska storleken på framtida stridsflygplan genom att utnyttja teknikutvecklingen. Detta skedde samtidigt som utvecklingen internationellt framförallt gick mot större maskiner med kraftigare motorer. Här började idéer om att nytt mindre enhetsflygplan som skulle ersätta SAAB 37 Viggen att spira.

Sagan om B3LA

En av de många faktorer som påverkade utvecklingen var att ett försvargrensgemensamt system för planering och utveckling av försvarsmakten infördes. Tanken var effektivisering av bland annat materielanskaffning. I praktiken fortsatte emellertid allt som tidigare, i varje fall för Flygvapnets räkning. Men en effekt var att man försökte försvargrensgemensamt fokusera på olika övergripande typer av förband och under 70-talet hade fjärrstridsförband blivit fokus. Med det avsågs attackflygplan, ubåtar mm. Så fokus hamnade nu på att ta fram ett nytt attackflygplan som delvis skulle fylla upp luckan tills ett nytt enhetsflygplan togs fram. Arbetet med jaktviggen var i full gång så behovet av att tänka framåt avseende jaktflyg var inte prioriterat. Dessutom skulle fokuset vara fjärrstridsförband.

Det projekt som kom längst och bollades fram och tillbaka under hela 1970-talet kom att få beteckningen B3LA där LA stod för Lätt Attack. Tanken var också att det skulle fungera som skolflygplan som skulle ersätta SAAB 105 SK60. Men det fanns egentligen inget behov av att ersätta SK60 och redan på 70-talet ansågs SK60 hålla bortom år 2000. B3LA skulle kunna ta mer kvalificerade vapen än SK60 kunde i rollen som lätt attack, men saknade radar och var precis som SK60 inte kapabelt till överljudsfart. B3LA skulle vara ett billigare alternativ men med mer begränsad förmåga än attackviggen. En ny robot projekterades också för B3LA med arbetsnamnet B83. Det var tänkt att vara en så kallad hårdmålsrobot som framförallt skulle kunna användas för att bekämpa fientliga stridsvagnar. För att hitta och mäta in mål skulle B3LA förses med IR-spanare som letade efter värmekällor, till exempel stridsvagnar och tanken var att fyra stycken robotar skulle kunna styras mot fyra olika mål samtidigt.

Längre än till modellstadiet kom inte B3LA.

Tack vare ir-utrustningen skulle B3LA kunna operera både dag och natt mot fientliga luftlandsättningar och pansarformationer. Det var ett mycket avancerat system för ett plan som inte skulle ha radar och flyga i underljudsfart. Överlag var B3LA ett mycket konventionellt plan, särskilt i ljus av de nyskapande Draken och Viggen. Flygstaben krävde också att B3LA skulle kunna operera från gräsfält, vilket ställde krav på kraftigare landningsställ.

En Saab SK60 utrustad för attackuppdrag startar från en fältflygbas någonstans i Sverige. Foto. Krigsarkivet

Till saken hör att det svenska attackflygets huvuduppgift var att i första hand sättas in mot mål av stor taktiskt och strategisk betydelse. I första läget rörde det sig om utskeppningshamnar i Baltikum och fientliga fartyg på väg att genomföra en landstigning i Sverige. Att ge understöd till armén, det som internationellt kallas Close Air Support var långt ned på prioritetslistan även om det fanns på kartan, men då mot stora truppkoncentrationer. Det direkta understöd armén kunde vänta sig kom i form av lätta attacken som bestod av SK60:s som i händelse av krig skulle användas för uppgiften. B3LA var en utveckling av konceptet, inte minst då en särskild robot avsedd att slå ut stridsvagnar var en viktig del. På hela taget så var B3LA ett plan som borde fallit armén i smaken.

Ett alternativ eller komplement som också var med i diskussionerna var A20, en vidareutveckling av attackviggen liksom att eventuell införskaffa flygplan från utlandet.

Efter flera års utredande och diskuterande fram och tillbaka togs 1979 slutligen beslutet att inte gå vidare med vare sig B3LA eller A20 projekten. Istället beslutades det att man skulle lägga resurser på att utveckla sjömålsroboten Robot 15. Med facit i hand så var det ett bra beslut och Robot 15 är idag en mycket viktig del av Försvarsmaktens förmåga att bekämpa fientliga krigsfartyg och trupptransportfartyg på mycket långt avstånd. Roboten har dessutom sålts utomlands.

Baksidan av den utdragna diskussionen om B3LA var att utvecklingen av ett nytt enhetsflygplan som skulle ersätta Viggen hela tiden sköts på framtiden. Men i december 1979 presenterade Saab slutligen ett förslag till ett nytt enhetsflygplan som skulle ersätta Viggensystemet för Försvarsdepartementet.

Det blev början på vägen mot JAS 39 Gripen.