Manfred von Richthofen – Stridsflygaren som blev Röde Baronen
Manfred von Richthofen började sin militära karriär som kavalleriofficer. När första världskriget bröt ut 1914 deltog han i strider på västfronten och på östfronten. I väst låstes frontlinjerna alltmer så det till slut inte fanns någon möjlighet för kavalleriet att genomföra sin viktigaste uppgift, spaning.
Manfred lockades emellertid till flyget, ett nytt vapenslag som emellertid växte snabbt och kom att bli den viktigaste spaningsresursen för alla stridande parter. Han flög först som observatör men utbildade sig snart till pilot. Vägen dit var inte enkel för Manfred var tvärt emot vad man kan tro ingen naturbegåvning när det gällde att flyga. Men han var målmedveten och lärde sig till slut. Han värvades av det tyska flygaresset och den flygtaktiske pionjären Oswald Boelcke till Jasta 2, ett av de första renodlade jaktflygsförbandet. Manfred von Richthofen visade sig vara en duktig elev som förstod att det i slutändan var taktiken och inte enskilda piloters skicklighet som fällde avgörandet.
Med tiden fick Manfred sitt eget förband, Jasta 11, där han byggde vidare på Boelckes principer och förfinade det hela. Samtidigt fortsatte han att i rask takt skjuta ned fiendeplan och kom att måla sitt egna flygplan helrött, vilket var början på det smeknamn han bär idag, Röde Baronen. Manfred var mån om att hela hans förband skulle vara effektivt och flera av hans underlydande var själva flygaress. Det var samarbete och taktik som fällde avgörandet. Även om Manfred von Richthofen inte alltid var lätt att ha att göra med var han i grund och botten en lagspelare vars mål var förbandets framgång. Med tiden blev han chef för en eskader av Jastas och de allierade började kalla det för “Richthofens flygande cirkus”. Detta dels för att Richthofen uppmuntrade sina piloter att måla sina plan i unika färgscheman och för att förbandet flyttade runt så mycket att det ofta var förlagt i tält.
Under en period då Richthofen pga en huvudskada tvingades vila och avstå från flygandet, skrev han sina memoarer. På tyska fick boken titlen “Der Rote Kampfflieger” men den pulicerades redan under kriget i Storbritannien med titeln “The Red battleflyer”. Det är emellertid först efter Richthofens död som namnet Röde Baronen eller som det heter på engelska “The Red Baron” börjar användas. Under kriget kallades han oftast Richthofen eller von Richthofen. Flygaressen var dåtidens superstjärnor och deras bedrifter publicerades flitigt i tidningarna på båda sidor om frontlinjen.
Skadan kom att påverka Manfred negativt även när han återvände. Han kunde uppleva illamående och svindel efter ett flyguppdrag och han blev alltmer cynisk och deprimerad. Men frågan är om detta endast var en följd av skadan och inte en kombination av post-traumatisk stress. Flera flygaress kom att drabbas av detta, men det var inte alltid något som de kunde tala öppet om utan kunde ses som feghet.
När Manfred von Richthofen den 21 April 1918 lyfte för att leda sitt förband mot brittiska styrkor var det sista gången. Han hade med sig sin kusin, Wolfram von Richthofen som precis blivit färdig pilot och skulle med på sitt första uppdrag. Manfred hade strängeligen förmanat denne att hålla sig undan och bara observera striden för att lära sig. Dessvärre blev Wolfram anfallen av den kanadensiske piloter Wilifred May och Manfred avbröt striden för att skynda till dennes räddning.
Emellertid började Manfred nu förfölja May som flydde för sitt liv in över allierade linjer. Mays chef, Arthur Roy Brown, såg vad som hände och dök för att försöka rädda May. Roy besköt Manfreds plan men tyckte inte att han såg någon verkan eller att Manfred ens noterat att han blev beskjuten. May flydde vidare på absolut lägsta höjd. Genom att envist fortsätta förföljandet långt in över fientligt territorium bröt Manfred mot sina egna regler han levt efter och som han trummat in i sina piloter. Att flyga lågt över fientligt område var livsfarligt då soldaterna på marken fick ett lättare mål. Då flygplanen på den tiden knappt kunde flyga 200 kilometer i timmen och var byggda av segelduk och trä var piloterna helt oskyddade.
Mycket riktigt fick australiensiska soldater veta att ett fientligt plan nalkades. Först besköts Richthofen av en luftvärnskulspruta bemannad av sergeant Cedric Popkin som emellertid missade. Men nu flög May rakt mot ett australiensiskt artilleribatteri som var grupperat på en ås. Där hade två kulspruteskyttar Buie och Evans gjort sig klara och så fort May passerade över deras huvuden öppnade de eld mot det anstormande röda planet i hopp om att kunna rädda May.
Det verkar vara först då som Manfred förstod vad han hade gjort och nu svängde han undan för att söka sig tillbaka till de tyska linjerna. I det ögonblicket gav han emellertid Cedric Popkin och kanske hundratals australiensiska soldater ett perfekt sidoskott. Cedrics öppnade eld igen och precis när han avslutade sin eldgivning vek det röda planet över åt sidan och gick ned mot marken. Richthofen lyckades nödlanda på ett fält men levde knappt när australiensiska soldater kom fram till planet, trots att de befunnit sig alldeles intill. Hans sista ord och det enda de kunde förstå var “Kaputt” eller “Alles kaputt”.
Britterna var snabba att ge Arthur Roy Brown äran för att ha skjutit ned Richthofen. Men australiensiska soldater började tidigt protestera och de tre inblandade kulspruteskyttarna har var och en lyfts fram som Röde baronens baneman. Dessvärre hade vraket plundrats på souvenier så det gick inte att studera hur kulorna träffat planet. Men baserat på det vi idag vet om den skottskada som återfanns på Richthofen så var det egentligen bara Cedric Popkin som befann sig i rätt läge för att vid det andra eldöppnandet orsaka skadan. Skadan var av sådan art att Richthofen snabbt skulle förlorat medvetandet efter träffen, runt en minut eller mindre. Detta passar in på tiden från att Popkins sköt sin andra salva och att planet nödlandade.
Så den som med största sannolikhet sköt ned legenden var sergeant Cedric Popkin, men det går inte att utesluta att en anonym australiensisk soldat som sköt från ungefär samma vinkel som Popkin hade tur och träffade. Den ammunition som användes i brittiska och australiensiska gevär och kulsprutor var densamma.
Än idag är reglen att ett lågflygande plan eller helikopter är svårare att skjuta ned från luften men i gengäld kan varje soldat som har lite tur skjuta ned dem med sitt eget handeldvapen.
Cedric Popkin – Sergeant och luftvärnskytt vid Royal Australian Air Force