MEDEVAC i Afghanistan
I och med att Sverige gick med på att delta i den internationella styrkan som försökte stabilisera Afghanistan så hamnade svenska soldater i strider med olika rebellgrupperingar och klaner i det område där den svenska styrkan var stationerad. Svenska soldater dödades och sårades och det stod klart att insatsen i Afghanistan var farligare än många kanske hoppats. Behovet av att snabbt kunna evakuera skadade framstod tydligt. Inledningsvis var planen att skicka en enhet med Hkp4:or vilka redan förberetts för liknande uppgifter och även utrustats för att kunna beväpnas med kulsprutor för självförsvar.
Internationellt kallas konceptet MEDEVAC (Medical Evacuation) och innebär att man med för syftet utrustad helikopter eller annat fordon hämtar skadade i närheten eller strax bakom själva stridszonen. Man måste skilja detta från det närliggande konceptet CASEVAC (Casualty Evacuation). CASEVAC kan vara vilket fordon som helst, helikopter, stridsfordon eller motorcykel som tillfälligt tas i anspråk för att evakuera skadade ur stridszonen inte sällan till en uppsamlingsplats där MEDEVAC kan hämta de skadade för vidare transport.
Att använda helikoptrar för att transportera skadade till platser som fältsjukhus var en av de första uppgifter där helikoptrar kom att utmärka sig. Det slog igenom under Koreakriget på 1950-talet där amerikanska Bell-47 helikoptrar med en bår fastspänd på vardera sidan flög skadade från fronten till fältsjukhusen. Huruvida det skall ses som CASEVAC eller MEDEVAC kan diskuteras då allt var i sin linda. Trots denna tämligen primitiva transportmetod med de skadade liggande på bårar utanför(!) kabinen så fick det stor betydelse och många liv räddades som annars skulle gått till spillo.
H96 ”Ida” anländer till Aeroseum efter sin allra sista flygning 2015.
Hkp10B
Men samtidigt som insats till Afghanistan planerades togs så trotjänaren Hkp4 ur tjänst. Nu föll lotten på Hkp10 att bege sig ut i kriget. Det blev två modifierade maskiner, varav en var H96 ”Ida” som står på Aeroseum, som fick beteckningen Hkp10B som blev de första svenska helikoptrar att operera i en krigszon. Att fordon av olika slag kan ges egna smeknamn är inte okänt inom det militära men inte så vanligt i Sverige. Ida fick sitt namn efter den nyfödda dottern till en av mekanikerna. När helikoptern befann sig i Bergen, Norge kunde inte mekanikern vara med vid förlossningen av sin dotter vilket naturligtvis var en sorg för denne. Kollegorna döpte då H96 till ”Ida” som en liten hyllning.
Helikoptrarna försågs med extra ballistiskt skydd mot splitter och eldgivning från marken. Motorerna fick ökad avskärmning av värmeutstrålningen för att försvåra för värmesökande luftvärnsrobotar. Varningssystem samt motmedel i form av värmefacklor kunde aktivt användas för att vilseleda robotar och skydda helikoptern. Dessutom utrustades helikoptrarna med kulsprutor till självförsvar och fönstren försägs med skottgluggar varifrån besättning och andra ombord kunde använda sina handeldvapen för att bidra till skyddet.
Men man var också tvungna att försäkra sig om att skydda motorerna från dam och andra partiktlar i det torra klimatet och speciella partikelseparatorer monterades i luftintagen.
I frontlinjen
I april 2011 var enheten på plats och kunde börja lösa sina uppgifter. Nu hade uppdragsprofilen blivit preciserad till Tactical MEDEVAC. Det innebar att helikoptrarna genomförde planerade flygningar där skadade hämtades från enklare sjukvårdsinrättningar nära stridslinjen till större och bättre utrustade anläggningar. Det kan låta relativt säkert men i Afghanistan kunde inget sägas vara helt säkert. Som redan nämnts så var just ambulanshelikoptrar och övriga transporthelikoptrar attraktiva mål för både Talibaner och andra fientliga grupperingar. Dom tvingades uppträda på ett något förutsägbart sätt och var därmed mer sårbara för bakhåll.
Afghanistan är en farlig plats för helikoptrar. Under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan på 1980-talet var helikoptrarna av stor betydelse för att kunna flytta runt styrkor i den bergiga terrängen, transportera förnödenheter till isolerade utposter samt kunna genomföra överraskande anfall mot den afghanska gerillan. Helikoptrarna blev därmed ett viktigt mål för gerillan och med tiden fick dom stor erfarenhet av att strida mot helikoptrar. När USA i hemlighet smugglade in bärbara luftvärnsrobotar av typen Stinger fick det stor betydelse då riskerna för de sovjetiska helikoptrarna ökade avsevärt.
Dessa robotar som andra bärbara system av olika ursprung, inklusive ryska, fanns i området i okänd omfattning. Således var det inte bara att skicka vilken helikopter som helst, helikoptrarna måste också utrustas för uppgiften att operera i ett område där fienden kunde dyka upp nästan varsomhelst. Och transport och ambulanshelikoptrar var mer sannolika mål än de tungt beväpnade attackhelikoptrarna.
Detta faktum är egentligen inte knutet till Afghanistan utan något som uppträtt gång efter gång i historien bara under helikopterns korta tid som militär farkost. Låt oss börja med en jämförelse med pansarvärnshelikoptrarnas uppträdande och erfarenheter från Libanon 1982 som berättas i texterna om Hkp9. Trots att de lätta Gazelle och MD.500 helikoptrarna saknade skydd att tala om och i princip var lätta helikoptrar som beväpnats med pansarvärnsrobotar och gets en militär uppgift så klarade dom sig förvånansvärt väl. Dom kunde använda sin snabbhet till att hålla sig dolda, hade fördelen av att nästan alltid kunna välja tid, plats och anfallsriktning, och observerade i stort sett alltid fienden innan fienden blev varse deras närvaro. Detta uppträdande gjorde dem till svåra mål då det var mycket svårt att förutsäga när, var och varifrån dom kunde dyka upp. Dessutom kunde dom hålla sig i rörelse både före och efter avfyringsögonblicket, och till viss del under avfyringen men då röra sig mot fienden. Ett rörligt mål är alltid svårare att träffa.
Sittande fågel
Men en helikopter som skall leverera eller hämta en last av vilket slag som helst måste landa eller i varje fall hovra stillastående i luften. I det ögonblicket är helikoptern väldigt sårbar för beskjutning från nästan vilka vapen som helst, inklusive granatgevär och raketgevär som egentligen är avsedda för att bekämpa bunkrar och pansarfordon. I viss mån kan en transporthelikopter variera den exakta landningsplatsen, såvida det inte är en regelbunden transport till en fast punkt. En MEDEVAC-helikopter är dock bunden av var de skadade är samlade och en samlingsplats för skadade eller enklare fältssjukvårdsstationer är svårare att flytta runt. Om en fiende vet var en sådan plats finns kan dom arrangera ett eldöverfall och sedan vänta. En metod kan vara att genomföra ett anfall i närområdet för att orsaka lite förluster som sedan måste evakueras med sjukvårdstransport av något slag. Sedan är det nästan bara att vänta på transporten.
Redan under Vietnamkriget var sjuksvårdshelikoptrar mycket utsatta på grund av dessa faktorer. Ovanpå det kommer en psykologisk dimension där just framgångsrika attacker mot sjuksvårdstransporter fungerar demoraliserande på den utsatta sidan som nu får oroa sig än mer över att själva bli skadade och vad som händer med de skadade. Det hjälper inte att det finns många avtal och konventioner som skall skydda just sjukvårdspersonal och sjukvårdstransporter från anfall. I många fall kan ena eller bägge sidor välja att ignorera detta med tanke på de fördelar som särskilt den svagare parten får i att kunna orsaka förluster hos motståndaren utan alltför stor risk för den egna sidan.
Om svaret blir att ge eskort till MEDEVAC-flygningar och transporter binds resurser som annars kunnat användas till att föra striden mot den andra parten, som i sin tur får möjlighet att angripa andra nu försvagade mål som har större strategiskt och taktiskt värde. Dessutom utsätts de helikoptrar som eskorterar MEDEVAC för större risker då de också tvingas uppträda mer förutsägbart. Även en tungt beväpnad attackhelikopter är lättare att bekämpa om den tvingas uppträda förutsägbart istället för att den kan välja tid och plats för striden.
SAE ISAF MEDEVAC
Förbandet som etablerades i Afghanistan fick beteckningen SAE (Swedish Air Element) ISAF (International Security Assistance Force) MEDEVAC Hkp10 och baserades på Camp Gustav. Campen hade startat några år tidigare och börjat som ”En ruta grus” som svenskarna tilldelades av den tyske baschefen. Erfarenheterna i Afghanistan blev mycket lärorika för förbandet som hade börjat med relativt blygsamma kunskaper. Hkp10 visade sig bestå provet och under den tid typen opererade i Afghanistan genomfördes 82 uppdrag vilket gav totalt 600 flygtimmar.
Nya erfarenheter och lärdomar togs upp relativt snabbt och anpassningar gick relativt friktionsfritt. Campen kom dessutom att delas med transportflyget och deras C-130 Herkulesplan och under några månader 2012 rådde en hektisk aktivitet på platsen. Men klockan tickade och planerna var att Hkp10 skulle ersättas. Men av vad?
Tanken hade varit att både Hkp4 och Hkp10 skulle ersättas av Hkp14, men denna helikopter kom att bli synnerligen försenad och skapa ett vaccum i svenska försvarets helikopterstyrka. Något måste göras och nu skedde en av de snabbaste införskaffningar som gjorts i Försvarsmakten. Nu fanns medel och dessutom tillåtelse från den politiska ledningen att skyndsamt hitta en ersättare. Valet föll på en maskin som flera inom Försvarets helikopterverksamheter önskat att man kunnat införskaffa tidigare, nämligen den beprövade amerikanska UH-60 Blackhawk M. Helikoptern införskaffades nu på rekordtid, främst för att ersätta Hkp10 och fick den svenska beteckningen Hkp16. Medan Hkp10 i botten var en civil helikopter som anpassats till alltmer krävande militära uppgifter så konstruerades Blackhawk som en militär helikopter. Den sattes direkt in i Afghanistan.
I mars 2013 flögs så det sista uppdraget i Afghanistan av Hkp10. Nya Hkp16 hade anlänt och kom nu att ännu mer kvalificerade uppgifter i form av Forward MEDEVAC, där skadade hämtades upp direkt bakom stridslinjen. För Hkp10B återstod nu endast hemresa och avrustning. Tiden höll på att rinna ut. I likhet med avvecklingen av Hkp4 var det många som ansåg att det var alldeles för tidigt men beslut hade fattats och skulle genomföras.
Så i slutet av 2015 kom så ”Idas” sista uppdrag. Helikoptern startade och flög mot Göteborg och Säve flygplats med Aeroseum. När hon väl landade var det för sista gången och helikoptern rullades in i berghangaren för att troligen aldrig mer se dagens ljus. Men hon kommer att finnas kvar föra historien vidare, både glädje och sorg, om Flygvapnets FRÄD verksamhet och om den svenska insatsen i Afghanistan.
H96 ”Ida” sekunder från att genomföra sin allra sista landning. Foto Peter Langsdale
Slutordet får bli Mats Ådemos, flygtekniker vid Första helikopterskvadronen, som citerades på Försvarsmaktens egen blogg i samband med avvecklingen av Hkp10 år 2015.
