Hotet från stridsvagnen
När andra världskriget slutade 1945 hade dåvarande Sovjetunionen byggt upp en stor och slagkraftig stryka av stridsvagnar. Kombinationen av stridsvagnar, artilleri och flygunderstöd hade visat sig vara ett vinnande koncept under kriget och alla länder försökte förvalta lärdomarna. Då Sovjetunionen tvingats utkämpa ett förödande krig djupt inne på sitt eget territorium sökte de undvika att det hände igen. Genom att se till att omge sig med mer eller mindre vänligt sinnade lydstater samt upprätthålla en stor och slagkraftig pansarstyrka var planen att möta en fiende på fiendens eget territorium.
Stridsvagnar av typen T-80. Det var vagnar som dessa Hkp9 var tänkt att stoppa. Bildkälla wikimedia.commons
Stridsvagnarna kom snart att kompletteras med pansarskyddade trupptransportfordon, de själva beväpnade i nivå med lätta stridsvagnar från andra världskriget och i vilka en grupp soldater kunde färdas skyddade mot granatsplitter och handeldvapen för att vid behov kunna sitta av och understödja stridsvagnarnas anfall. Detta kompletterades med artilleripjäser som även dom var bandgående och hade lätt pansarskydd.
När det Kalla kriget mellan de västallierades allians NATO och den sovjetiskt ledda Warsawapakten var ett faktum så utgjorde potentialen från de sovjetiska pansarförbanden den stora problembilden för NATO. Man hade förvisso mindre taktiska kärnvapen som kunde sättas in, men bägge sidor var väl medvetna om vad insättandet av kärnvapen kunde innebära. Om den ena sidan använde kärnvapen i begränsad mängd, skulle den andra med säkerhet börja sätta in egna taktiska kärnvapen och därifrån kunde en spiral påbörjas som ledde till ett fullskaligt krig med kärnvapen.
Följaktligen planerade bägge sidor att sträva efter att så långt det var möjligt vinna en eventuell konflikt med konventionella vapen och som mest begränsade insatser av kärnvapen. Vi vet idag att den Sovjetiska planeringen innefattade ett begränsat användande av kärnvapen i förhoppningen att det skulle kunna ge ett överraskande anfall tillräckligt med tid att överväldiga NATO:s styrkor i Europa innan USA han föra över tillräckligt med förstärkningar. Men spjutspetsen utgjordes likväl av de motoriserade skyttedivisionernas kombination av pansar, eld och rörelse.
Den svenska planeringen
Sverige byggde under Kalla Kriget upp en för landets storlek enorm försvarsmakt, vilken när den väl mobiliserats kunde innefatta var åttonde svensk. Men även när man spenderade som mest stod det klart att pengarna inte kunder räcka till allt, samt att man behövde kunna utkämpa olika typer av strider.
Ett beslut som togs direkt efter andra världskriget var att man fastslog att ett starkt flygvapen var absolut nödvändigt i alla framtida tänkbara krig. Än idag har Sverige ett till landets storlek stort flygvapen, även om det inte kan mäta sig med Flygvapnet på dess höjdpunkt under 50-talet då Svenska flygvapnet till numerären var det fjärde största i världen. Man satsade också hårt på att ta fram egna toppmoderna jetstridsplan till en inte ringa kostnad.
Detta ledde dock på längre sikt till att de olika försvarsgrenarna blev alltmer oense om hur resurserna satsades. Från Marinens sida och inte minst från Armén uppfattades det som att de alltid fick stryka på foten inför Flygvapnets behov. Från Flygvapnets håll ansåg man till viss del att det var dom som skulle avgöra ett krig. Kunde man med kraftiga anfall förstöra en sovjetisk invasionsstyrka i de baltiska hamnarna, skulle marinen och armén klara av att slå tillbaka de fiendeförband som lyckades landstiga. Om Flygvapnet misslyckades spelade det nog ingen större roll hur mycket modern materiell armén hade.
Det var svenska armén och marinen som såg helikopterns potential och valde att satsa på den medan Flygvapnet i början avfärdade helikoptern som av ringa betydelse. Det var först i efterhand som Flygvapnet anskaffade helikoptrar efter att dom visat sin goda förmåga att snabbt kunna rädda piloter som tvingats skjuta ut sig från sina plan.
Inte heller betraktade Flygvapnet direkt understöd till de egna marktrupperna som prioriterat, utan fokuserade luftförsvar och strategiska attackuppgifter på djupet av fiendens gruppering och som tidigare nämnts mot hamnar och fientliga fartyg. Med tiden skapades dock lätta attackdivisioner utrustade med SK60 som därmed fick en krigstida roll som flygunderstöd till marktrupperna.
En grupp SK60 under flyguppvisning. I händelse av krig skulle dessa skolplan använts som lätt attack Foto: Peter Langsdale
Arméns bekymmer
Armén var dock medveten om hur stridsmoralen kunde påverkas hos de egna trupperna, dels positivt av att ha eget flygunderstöd samt negativt av att vara utsatt för fientliga flyganfall utan att tycka sig få vare sig skydd av eget flyg eller se att fienden fick igen med samma mynt. Direkt flygunderstöd hade visat sig vara mycket effektivt under andra världskriget, framförallt genom den dubbla verkan det hade på den egna truppens och fiendens stridsmoral. De faktiska skadorna var oftast betydligt mindre än vad man i första anblicken kunde tro, men som berömde franske generalen Napoleon konstaterade så är förhållandet mellan moral och faktiskt fysisk styrka som tre till ett. Det vill säga att en mindre styrka med hög stridsmoral är värd 3 gånger så mycket som en motsvarande styrka med lägre stridsmoral.
Svenska armén började tidigt fundera kring möjligheterna att använda beväpnade helikoptrar för att understödja soldaterna på marken. Vid Helikopterskolan bedrevs försöksverksamhet med bland annat fasta kulsprutor på Hkp2 men det blev aldrig mer än försök. Även möjligheterna att beväpna helikoptrar med pansarvärnsrobotar undersöktes och 1965 beväpnades tre stycken Hkp3 med Pansarvärnsrobot 53 Bantam från Bofors. Samtidigt genomfördes försök för att ta reda på hur sårbar en helikopter var gentemot jaktflyg och hur en helikopter kunde minska risken både för upptäckt och nedskjutning. Flygvapnet hävdade tämligen bergfast att helikoptrar även på låg höjd var enkla mål för jaktplan. Diverse tester genomfördes genom åren och man studerade utländska erfarenheter. De amerikanska För erfarenheterna från Vietnam var naturligtvis av intresse men tolkades olika.
Men det var klart att en del av de vagnar som framgångrikt bekämpats var vagnar av liknande modeller som Sverige kunde räkna med att möta i händelse av att landet blev indraget i ett krig mellan NATO och Warsawapakten. Och såväl TOW-roboten som helikoptern som vapenbärare hade visat sig vara effektiv.
Pansarvärnsterrängbil 1111 var ett annat system som försökte lösa problemet med ett rörligt pansarvärn som kunde sättas in där det som bäst behövdes. Foto Jorchr Wikimedia commons.
Ett problem med att möta ett anfall av pansarstyrkor är att dessa förband kan förflytta sig relativt snabbt även väglös terräng och tränga in på djupet. En anfallare har dessutom fördelen av att välja var anfallet sker medan försvararen måste försöka samla sina resurser där ett anfall är mest sannolikt alternativt där man absolut behöver och vill försvara sig. Så för att kunna möta anfall i oväntade riktningar måste även en försvarare ha tillgång till styrkor som snabbt kan omgrupperas för att möta angriparen. Här hade helikopterns förmåga att landa nästan varsomhelst stor betydelse och i första steget var tanken att med helikoptrar flytta pansarvärnsförband ditt där dom behövdes. Men nästa steg var att använda beväpnade helikoptrar som snabbt kunde koncentreras till hotade områden och bidra till att öka försvarets eldkraft där det behövdes som bäst. Helikoptrarna kunde överraskande dyka upp och överfalla fiendens fordonskolonner.
En svensk lösning inspirerad av Tyskland
Mycket handlade om ekonomi. Att satsa på specialiserade attackhelikoptrar sågs som slöseri i vissa håll. Därför kom fokus att ligga på just pansarvärnshelikoptrar där standardhelikoptrar kunde beväpnas med pansarvärnsrobotar och både hålla avstånd och operera ur bakhåll.
Den stora tyska ordern på 212 pansarvärnshelikoptrar av modellen MBB Bo105 påverkade sannolikt beslutet. Men länge fördes ett ordkrig på nyhetstidningarnas löpsedlar mellan arméchefen som förespråkade införskaffandet av stridande helikoptrar och Flygvapenschefen som förespråkade ett nytt lätt attackplan benämnt B3LA som skulle kunna ge understöd till armén. Detta skulle även ge arbetstillfällen hos SAAB som var tänkt att utveckla planet. Det tog lång tid men fördelen med att skaffa en helikopter som både kunde agera som transport och beväpnas med pansarvärnsrobotar växte fram och valet föll på Bo 105, som gavs den svenska benämningen Hkp 9. Tyska arméflyget var i sin tur behjälpliga med råd och stöd och slutligen beställdes 20 stycken Hkp 9A till Arméflyget. Samtidigt beställde Flygvapnet 4 stycken obeväpnade Hkp 9 för att komplettera sin flygräddningstjänst.
En obeväpnad Hkp9 i svensk målning. Foto: Peter Langsdale
