Fördelningshelikopterplutonerna – Man tager vad man haver

1985 bildades AF 2 eller Östgöta Arméflygbataljon och fler Hkp 5B tillfördes. Det hade nämligen beslutats att Hkp 5B skulle ersätta flygplan Sk 61 Bulldog i rollen som observationsplattform och eldledning för artilleriet. Så lite mer än 25 år efter att US Army ratat Hughes 269 som observationshelikopter gjorde svenska armén tvärt om. Detta hade delvis sin förklaring i, att det fanns gott om reservdelar till helikoptern, och att det i landet fanns över 40 stycken civilt registrerade maskiner, som kunde kallas in till militär tjänstgöring i händelse av krig. Detta hade inte varit fallet under försöken med Hkp 5A på 60-talet.

Bland de första militära flygarna var eldledare som med hjälp av ballonger kunde ledare artilleriets eld och utan att kanonerna behövde se fienden själva. Hkp 5B var en sentida arvtagare till dessa ballonger. Källa: Wikimedia

Istället för att skaffa en helikopter baserat på de krav som kunde ställas på en eldledningshelikopter, anpassade man den befintliga Hkp 5B, och organisationen av fördelningshelikopterplutonerna därefter.

Helikoptern betraktades som förhållandevis fältmässig, och inom fördelningshelikopterplutonerna fanns vissa resurser för reparation, uppvärmning och laddning som kunde göras i fält. Det som orsakade mest problem var att starta motorerna i kallt väder, om dessa var nedkylda, vilket varit ett problem redan med Hkp 5A. Å andra sidan krävdes det få specialverktyg för att arbeta med Hkp 5, vilket var tacksamt för mekanikerna ute i fält. Dessutom var helikoptern förvånansvärt stryktålig, vilket var lämpligt då piloterna var värnpliktiga. Men för varje flygtimme krävdes det ungefär 3 timmars underhåll på marken vilket var rätt mycket.

Fördelningshelikopterplutonerna var avsedda att i första hand samverka med artilleriet, och varje pluton hade sex stycken helikoptrar. Förbandet skulle kunna genomföra 30 flygtimmar per dygn, med förmåga att under kortare tid genomföra dubbelt så många. Det skulle säkerligen varit en prövning för besättningarna. Sommartid, främst under hovring, kunde det bli upp mot 40 grader varmt i den lilla kabinen, som närmast fungerade som drivhus. Därför fick helikoptern öknamnet ”Den flygande pissekuren”.

De värnpliktiga förarna var tvungna att ta hänsyn till att helikoptern redan från början var effektsvag, och detta förbättrades inte av alla modifieringar som gjorts för att kunna fungera som observationshelikopter.

Inte bra men tillräckligt bra

I efterhand kan det verka lite märkligt att man valde att använda Hkp 5 för uppgifter som den så tidigt som på 50-talet inte ansågs vara lämplig för. Men här måste man ta hänsyn till att Sverige och USA hade och har helt olika resurser. Att köpa in en helikopter specifikt för eldledning och observation var närmast ekonomiskt otänkbart. Som litet land var och är Sverige tvunget att använda sina resurser smart, och Hkp 5 var inte den enda flygmaskinen som fick dubbelarbeta. Sk 61 Bulldog hade både varit skolplan och i händelse av krig artillerflygplan. SAAB:s jetskolplan Sk 60 skulle i händelse av krig användas som lätt attackflygplan. Att därför använda Hkp 5 som observationshelikopter var ett sätt att få ut så mycket som möjligt från de begränsade resurser Sverige hade.

Hkp 5 var inte den perfekta militära observationshelikoptern. Somliga skulle nog säga att den inte var bra som observationshelikopter. Men den var tillräckligt bra för att göra jobbet och den fanns tillgänglig i tillräckligt antal. I dagens värld där idén om att endast det mest moderna och högteknologiska är det som kan vinna i krig, (utan att ta hänsyn till bakomliggande ekonomi och inte minst logistik) kan detta verka märkligt och kanske rentav idiotiskt. Men på sitt sätt har drönarnas framväxt visat att det inte alltid är de mest moderna och dyraste som är bäst. När striderna i Ukraina inleddes visade det sig att relativt enkla och obeväpnade ryska drönare var mycket effektiva i rollen som eldobservatörer för artilleriet. Det fanns dessutom många av dem och de löste sin uppgift.

I krigets Syrien och Irak utnyttjade IS relativt enkla civila drönare modifierade till att bära handgranater och liknande sprängmedel som anfallsvapen. De är ljusår ifrån USA:s tungt beväpnade drönare både vad gäller räckvidd, avancerad teknik och beväpning. Trots det har de satt skräck i soldater vid fronten, och vid åtminstone ett tillfälle användes en synnerligen avancerad och dyr luftvärnsrobot av typen Patriot för att skjuta ned en IS-drönare. Drönaren förintades men som en amerikansk general senare påpekade i ett föredrag, var en Patriotrobot knappast det bästa vapnet att sätta in. Kostnaden för den enkla drönaren var bara en liten bråkdel av högteknologiska luftvärnsroboten, så i rena ekonomiska termer var det faktiskt drönaren och IS som vann, eftersom luftvärnsroboten var så mycket mer kostsam att producera och nu ersätta än drönaren.

Idag är det sannolikt just drönare som kommer att fylla den funktion observationshelikoptrar och flygplan gjorde. Både pilot och eldledare kan då sitta på säkert avstånd medan den radiostyrda drönaren observerar fienden.