Torpeden – det ursprungliga mardrömsvapnet

Sedan de första enkla kanonerna började användas på fartyg under 1300-talet kom artilleriet att växa fram till att bli det viktigaste elementet i sjöstriden från slutet av 1500-talet. Det var de stora och tyngst bestyckade fartygen som utgjorde varje flottas kärna. En flotta som saknade det som med tiden kom att betecknas om linjeskepp kunde inte hoppas på att utmana en flotta med dylika fartyg på lika vilkor. Den unga amerikanska flottan i slutet av 1700-talet satsade på att med ett antal snabba och för sin klass tungt utrustade fregatter störa den brittiska flottan. De anföll konvojer, nedkämpade enskilda brittiska fregatter osv men dom kunde inte utmana Royal Navys slutgiltiga sjöherravälde. Den som hade flest och störst kanoner vann för det mesta. Visserligen finns det exempel på när mindre segelfartyg lyckades sänka ensamma linjeskepp i strid men det var inget som man räknade med. Det var de stora artillerifartygen som slutgiltigt ägde haven.

När bepansrade fartyg dök upp såg det för en kort stund ut som om saker kom i annat ljus men snart nog var det ändå stora artillerifartyg, nu dessutom med pansarplåtar som skydd, som blev kärnan i varje större flotta. Under perioder då artilleriet verkade ha problem med att slå igenom det senaste pansaret experimenterade man med att återinföra den antika taktiken med att ramma motståndaren.

I början på 1800-talet hade tidiga sjöminor börjat dyka upp, ofta kallade för torpeder, och som utgjorde ett visst hot mot de stora örlogsfartygens dominans. Tidiga ubåtar som CSS Hunley använde stångtorpeder, alltså en sprängladdning på en lång stång för att attackera stora fartyg, men detta vapen var nästan lika farligt för användaren som det tilltänkta offret.

Den självgående torpeden

Det vapen som verkligen kom att skaka om det dåvarande marina tänkandet var den självgående torpeden. Idag är det just det vi menar när vi pratar om torpeder, en undervattensprojektil som för egen maskin tar sig fram till det tilltänkta målet. Skaparen av den första framgångsrika självgående torpeden var engelsmannen Robert Whitehead som från år 1866 kunde presentera Whitehead torpeden, föregångaren till dagens torpeder. Whiteheads torped, liksom franska och tyska varianter som snabbt dök upp på scenen, var precis som dagens torped en avlång cylinder som drevs av en propeller i bakre delen och hade en sprängladdning längst fram.

Det var emellertid inte den brittiska flottan som först kom att ta till sig det nya vapnet. Whitehead hade arbetat för Österrike-Ungern, visserligen en Centraleuropeisk stormakt men inom det marina området en mindre aktör. Det är därför inte konstigt att den relativ unga Österrikiska flottan var mer öppen för att pröva nya vapen som kunde ge dem en fördel och ökad styrka på havet. Men även den traditionstyngda brittiska flottan kunde inte ignorera det nya vapnet och 1869 fick dom en demonstration vid ett besök och året därefter inköptes de första torpederna.

De första torpederna var inte helt tekniskt pålitliga och inte så snabba, men de gjorde det möjligt att beväpna mindre fartyg och båtar med torpeder och ge dem ett vapen som faktiskt utgjorde ett reellt hot mot även de största örlogsfartygen. Vapnet utvecklades också och kom med tiden att skörda sina första offer som visade att hotet faktiskt var verkligt. Uppkomsten av de första snabba torpedbåtarna ledde till att flottor världen över kände sig tvungna att skaffa snabba fartyg som kunde stoppa torpedbåtarna att komma åt de stora slagskeppen och kryssarna. De kallades Torpedo boat destroyers (torpedbåtsförstörare) och med tiden endast destroyers. I Sverige talade man om torpedbåtsjägare och följaktligen uppstod den svenska beteckningen jagare som motsvarade engelskans destoyer och tyskans zerstörer. Jagarna kom emellertid också att beväpnas med torpeder och med tiden så kom de två fartygstyperna att gå ihop.

Förutom torpedbåtar och jagare så framstod torpeden som det perfekta vapnet för de tidiga ubåtarna, och även riktig små farkoster, benämnda motortorpedbåtar dök upp. Under första världskriget kom de tungt bepansrade slagskeppen, de moderna arvtagarna till de seglande linjeskeppen, att möta men även samverka med jagare, ubåtar och motortorpedbåtar. Torpeden visade sig rätt använd verkligen vara ett dödligt hot mot traditionella örlogsfartyg. Det är främst de tyska ubåtarna som brukar lyftas fram men en av de mest spektakulära episoderna var när en ensam italiensk motortorpedbåt träffade och sänkte det Österrikisk-Ungerska slagskeppet Szent Istvan i Adriatiska havet. En skicklig och kallblodig italiensk kapten manövrerade sin lilla farkost till ett perfekt skottläge och träffade med bägge torpederna. Därefter använde den sin ringa storlek och snabbhet till att snabbt dra sig utom räckhåll.

Slagskeppet SMS Szent Istvan med slagsida och på väg att sjunka. Hennes systerfartyg, SMS Tegetthoff till höger försöker rädda överlevande.

Under första världskriget (1914-1918) utvecklades flygplanet till att bli en värdefull vapenplattform och även planen började förses med torpeder. Under andra världskriget (1939-1945) kom hangarfartygen att ta över slagskeppens roll som kärnan i de större flottorna och efter kriget kom inga fler slagskepp att konstrueras. Torpedflygplan skördade stora framgångar och var viktiga vid flera viktiga episoder, som attackerna mot hamnarna Taranto och Pearl Harbour, jakten och sänkningen av slagskeppet Bismarck och många fler.

Torpeden är fortfarande ett högst aktuellt vapensystem som fortfarande besitter fördelar över sjömålsrobotar. En av dessa är att torpeder inte kan störas ut på samma sätt som målsökande robotar, med undantag för visa målsökande torpeder. Men en torped som avfyras mot en förprogrammerad position eller som får sina styrsignaler via tråd från det fartyg som avfyrar den kan inte störas med elektroniska eller andra motmedel. Det enda målet kan göra är att försöka göra undvikande manövrar och hoppas på det bästa.

Glidbomber och lufttorpeder

Andra världskriget såg också de första försöken med flygande styrda vapen. Först ut med ett effektivt vapen var Tyskland som år 1943 tog Fritz X och Henschel Hs 293. Bägge kallas idag glidbomber men Henschel Hs 293 var försedd med en liten raketmotor som gav vapnet längre räckvidd och gav möjlighet att släppa det från lägre höjd. Fritz X var en ren glidbomb och avsedd att användas mot bepansrade fartyg medan Henschel Hs 293 var tänkt att användas mot obepansrade fartyg.

Båda vapnen var radiostyrda och styrdes mot målet av bombfällaren på flygplanet som släppt vapnet. Det innebar att planet kunde hålla sig på avstånd från målet och utanför luftvärnets räckvidd. Under 1943 och 1944 genomfördes flera framgångsrika anfall med båda vapnen, det första var sänkningen av det italienska slagskeppet Roma 1943 när fartyget var på väg att överlämna sig till de allierade. Roma sänktes av tyskt bombflyg som använde Fritz X. Det var emellertid bara ett flygförband som använde Fritz X, Kampfgeschwader (KG) 100, då det var ett vapen som krävde särskild utbildning och träning för att användas effektivt. Henschel Hs 293 användes förutom av KG 100 även av KG 40.

Amerikansk sprängskiss av den tyska glidbomben Fritz X. Bild: US Air Force

Bombplanet kunde visserligen hålla sig utom räckhåll för luftvärnet men var extra sårbart för anfall från jaktplan eftersom piloten var tvungen att helst flyga i planflykt parallellt med målet för att bombfällaren skulle kunna styra bomben rätt mot målet. Om piloten tvingades göra undanmanövrer tappade bombfällaren kontrollen och kunde kanske inte återta den efteråt. Likväl gav vapnet dock en möjlighet för tyska Luftwaffe att genomföra effektiva anfall även när de allierade skaffat sig luftherravälde. För att motverka glidbomberna började de allierade med allt större effektivitet använda störsändare som störde ut styrsignalerna mellan planet och bomben även om tyskarna i sin tur försökte motverka de allierade störsändningarna. Planer fanns på en TV-styrd robot och även på inbyggd målsökare men de kom aldrig i tjänst.

En intressant detalj är att den brittiska militären började använda termen ”aerial torpedo” (lufttorped eller flygande torped) om de tyska glidbomberna. Ett liknande begrepp användes även i Sverige vid samma tid, lufttorped, som omfattade inte bara glidbomber men även de tyska tidiga robotarna V1 och V2, samt möjliga framtida vapen som idag kallas sjömålsrobotar som kunde avfyras från flyg, fartyg och från land.

Det blev istället USA som år 1945 tog glidbomben ASM-N-2 Bat i tjänst. Bat var precis som Fritz X en ren glidbomb, men var försedd med en egen radarmålsökare. Vapnet skadade och sänkte flera japanska fartyg men fick inte det genomslag man kunde väntat sig eftersom det år 1945 var relativt få japanska fartyg kvar att anfalla.

Så vid krigets slut fanns embryot till det som skulle bli sjömålsroboten och de styrda och målsökande glidbomberna hade visat att de rätt använda var effektiva vapen. Men de hade också begränsningar då bombplanet i fallet med de tyska vapnen behövde finnas kvar i närheten för att styra bomben och för att bombplanen var tvungna att uppträda på hög höjd, med visst undantag för Henschel Hs 293 som hade en raketmotor till hjälp.

Men efter kriget så kom utvecklingen av missiler att inriktas på andra typer än på sjömålsrobotar med undantag för Sverige. USA fokuserade på luftvärnsrobotar och jaktrobotar för flygplan och tog de första luftvärnsrobotarna i tjänst år 1954 följda av jaktrobotar år 1956. 

Sovjetunionen byter strategi

I slutet av 1940-talet hade USA världens starkaste flotta och tillsammans med den brittiska Royal Navy så dominerade man haven. Sovjetunionen valde därför att fokusera på en strategi som kallas Sea denial, vilket innebär att man försöker göra det svårt för en annan makt att verka i ett havsområde och utan att för den skull försöka möta dennes flotta med sin egen. Sovjetunionen såg sjömålsrobotar som ett framtida vapen. En sjömålsrobot skulle ge flyg- och sjöstridskrafter möjlighet att anfalla starkare amerikanska sjöstyrkor från långt håll utan att behöva utsätta sig själva för alltför stora risker. Man började därför även utveckla en robot som var liten nog att också kunna bäras av vad man då kallade motortorpedbåtar. Den första roboten var dock den flygburna KS-1 Komet som utgick från utformningen av jaktplanet Mig-15 men skalade ned det. De kom ut på förband 1955 samtidigt som den större fartygsburna sjömålsroboten Shchuka som kunde förses med kärnvapenstridspets.

Sovjetunionen räknade också med att vara tvungna att strida mot en motståndare som åtminstone delvis kunde uppnå luftherravälde och det var kanske det som drev på utvecklingen av vapen som kunde nå långt. Den amerikanska flottans kärna var deras hangarfartyg och deras flygplan var det viktigaste anfallsvapnet så drivkraften att utveckla sjömålsrobotar var inte så stor. Flygplanen kunde ju göra samma jobb. Även Sverige räknade med att behöva strida mot en angripare som dominerade luften och därför hade även Sverige ett intresse i att få fram ett vapen som kunde avfyras långt från fienden och sedan styra sig själv mot målet. Även Frankrike var långt framme i utvecklingen av sjömålsrobotar så det är inte konstigt att det var dit svenska marinen senare vände sig.

År 1958 togs så sjömålsroboten P-15 Termit i tjänst. Den fick senare av NATO kodnamnet Styx och var länge mest känd under det namnet. Till skillnad mot Robot 08 och Shchuka så kunde även relativt små farkoster beväpnas med roboten vilket gav Warszawapaktens sjöstridskrafter en rejält förmågehöjning.

Sverige följde 1962 efter med den flygburna Robot 04 och 1966 med den fartygsburna Robot 08. Det var först på 1970-talet som övriga västländer på allvar tog fartygsburna sjömålsrobotar i tjänst och Frankrike var något före övriga.

Men det var först år 1967 som den moderna sjömålsroboten skulle göra stor debut med buller och bång. Det skedde några månader efter sexdagarskriget mellan Israel och arabländerna när egyptiska robotbåtar av den sovjetiska komar-klassen skulle visa precis hur effektivt det nya vapnet var i en konfrontation av David och Goliat karaktär. Israel hade vunnit det så kallade sexdagars kriget genom överraskande anfall mot egyptiska, jordanska och syriska flygvapnets baser. Men striderna slutade inte helt, utan efteråt följde en lågintensiv konflikt mellan främst Egypten och Israel känt som utnötningskriget.

Robotbåt av Komar-klassen avfyrar en P-15 Termit sjömålsrobot

Eilats undergång

Den 21 Oktober 1967 patrullerade den Israeliska jagaren INS Eilat på internationellt vatten utanför den egyptiska hamnstaden Port Said. Några månader tidigare hade Eilat tillsammans med två israeliska motortorpedbåtar stött på två egyptiska motortorpedbåtar och sänkt dessa, så besättningen var observant. Men ingen misstänkt aktivitet observerades vare sig på radar eller visuellt och det kan ha gett besättningen en falsk känsla av säkerhet. Men egypterna hade följt jagarens rörelser och en robotbåt av Komarklass avfyrade två P-15 Termit robotar och inleda en ny era inom sjökrigföringen.

På grund av robotarnas längre räckvidd behövde inte robotbåten lämna hamnen, något som säkerligen varnat besättningen på INS Eilat om att något var i görningen. Nu var det först när radarn upptäckte de två robotarna som jagaren försökte göra en undanmanöver men klockan 17:32 träffade den första roboten Eilat. Två minuter senare träffade den andra roboten. I början kämpade israelerna för att hålla jagaren flytande i väntan på hjälp men så avfyrades ytterligare två Termit robotar. En av dem missade men den andra träffade midskepps och två minuter senare sjönk jagaren och tog 47 sjömän med sig ned i djupet.

Sänkningen skakade om världens flottor. Israelerna var snabba med att dra lärdomar och började genast konstruera egna robotbåtar och ta fram en egen sjömålsrobot. Under de följande åren skulle sjömålsrobotar skörda fler framgångar, inklusive när israeliska robotbåtar framgångsrikt tog strid med de egyptiska år 1973. Nya vapen utvecklades för att kunna skjuta ned inkommande robotar, inte minst robotar som likt Termit flög ganska högt. Som svar på det utvecklades nya robotar som istället flög strax över havsytan och därmed var svårare att upptäcka med radar. Internationellt benämns sådana robotar ofta ”sea-skimmers”.

Exocet

År 1982 skapade en ny sjömålsrobot rubriker världen och dess namn blev snart känt även bland allmänheten. Det var under Falklandskriget mellan Storbritannien och Argentina som en ny fransk sjömålsrobot skulle göra entré. En brittisk flottstyrka befann sig i Sydatlanten för att landsätta brittiska styrkor som skulle återta Falklandsöarna som överraskande ockuperats av Argentinska styrkor. Ett av fartygen var jagaren HMS Sheffield, som hade till uppgift att bland annat skydda de brittiska hangarfartyget och transportfartygen från Argentinska flyganfall. Argentina hade nyligen köpt franska Super Etendard flygplan som kunde beväpnas med den nya sjömålsroboten Exocet som var en så-kallad lågflygande sea-skimmer. Argentina hade dock bara ett fåtal Exocetrobotar så hotbilden var något oklar.

Men två Argentinska Super Etendard, flygna av piloterna Augusto Bedacarratz och Armando Mayora, genomförde nu en skickligt utförd attack mot HMS Sheffield. Andra brittiska fartyg observerade tidvis planen som höll sig på gränsen för den brittiska radarns räckvidd fram till dess att de utförde den slutgiltiga attacken. Medan andra brittiska fartyg reagerade på hotet genom att göra sig redo till strid och skjuta ut vilseledande skenmål var det först när en utkik på Sheffield observerade röken från de två framrusande robotarna som något hände. Istället för att genomföra reella motåtgärder kallades bara luftvärnsofficeren till bryggan. Tidigare hade befälen på Sheffield ansett att hotet från Exocet var överdrivet. Nu straffade det sig. På grund av att robotarna flög lågt så hade dom kommit nära innan utkikarna såg dem. Den ena missade men den andra träffade Sheffield och orsakade svåra skador som i längden ledde till att hon sjönk. Att en robot lyckats sänka en modern jagare, specialiserad på just luftvärn, var en skräll som hette duga.

HMS Sheffield brinner efter att ha träffats av en exocet robot. Källa:Argentina.gob.ar CC BY-SA 4.0

Sänkningen av HMS Sheffield ledde även till att brittiska flottan såg till att avlägsna inredning som på något sätt var brännbar. En brand som roboten orsakat i fartygets gunrum hade fått explosionsartat spridning då rummet var försett med träpaneler, gardiner och heltäckningsmattor som snabbt fattade eld.

Även USA:s flotta fick flera gånger möta iranska sjömålsrobotar i Persiska viken men effektiv brandbekämpning och andra nödåtgärder räddade dem från katastrof. Men många andra fartyg, framförallt tankfartyg, sänktes av antingen Exocet eller P-15 robotar från Irak eller Iran. Mer motmedel även mot lågflygande robotar dök upp, både störsändare och flerpipiga snabbskjutande luftvärnskanoner och med tiden verkade det som om sjömålsrobotarna blivit ett vapen bland många. Man bedömde att för att sänka ett modern krigsfartyg skulle det krävas många robotar så att (bort: ”som överväldigare”) fartygens luftvärn inte räckte till.

Moskva 13 april 2022

I samband med den ryska invasionen av Ukraina patrullerade den ryska svartahavsflottans flaggskepp, robotkryssaren Moskva utanför den Ukrainska kusten. Moskva var framförallt utrustad för att försvara resten av flottan mot flyganfall i alla dess former. Hon hade ett luftskydd av tre lager, i from av luftvärnsrobotar för långt och kort håll, samt flerpipiga luftvärnskanoner specialiserade för att skjuta ned inkommande sjömålsrobotar. Exakt vad som hände är inte helt klart, men den 13 april kom det uppgifter från Ukraina om att Moskva träffats av två sjömålsrobotar av typen Neptune. I början vägrade Ryssland erkänna att något var fel och när det till sist det stod klart att Moskva sjunkit så höll de fast vid historien att Moskva drabbats av en svår brand av okänt ursprung vilket lett till att ett ammunitionsförråd exploderat och att Moskva sjönk under bogsering den 14 april.

Robotkryssaren Moskva år 2009. Foto: George Chernilevsky

Men Ukraina höll fast vid att man avfyrat två robotar och träffat med två. En drönare av typen Bayraktar kan ha använts för att leda in attacken. Att endast två robotar skulle kunnat sänka ett så stort fartyg som Moskva på 12 000 ton tedde sig för väldigt många närmast omöjligt. Faktum var att många hade svårt att tro att det skulle räcka med två robotar för att ens träffa. Moskvas luftvärn borde lätt kunnat slå ut dem. Ett alternativ var att det var fråga om en attack med betydligt fler robotar, över sex stycken, vilket teoretiskt skulle kunnat överväldiga Moskvas försvarssystem och besättningens förmåga att hantera dessa. Väderförhållanden, som exempelvis regn, kan försvåra upptäckt, men även våghöjden. Det verkar ha varit högre vågor än normalt vid tillfället vilket kan ha varit tillräckligt för att göra det svårt för luftvärnskanonerna att träffa robotarna. Dessutom var Neptunerobotarna, precis som Exocet, lågflygande. Det betydde att innan Moskvas radar kunnat upptäcka dem så kunde dom vara för nära för att bekämpas med luftvärnets långdistansrobotar. Men likväl borde kortdistansrobotarna kunnat användas, men vågor kan störa radarn och maskera lågflygande robotar så att dessa upptäcks senare än vad som normalt vore fallet.

Vissa paralleller kan dras till sänkningen av Sheffield där en kombination av en välplanerad och skickligt utförd attack och vad som närmast var arrogans från befälen på Sheffield fick en dödlig utgång. Att robotarna avfyrades från land gjorde att inga tecken på ett angrepp kunde observeras förrän själva robotarna upptäcktes, precis om i fallet INS Eilat.

Moskvas uppgift var att försvara Svarta havsflottan mot anfall från luften. Vetskapen om att fartyget hade ett kraftfullt luftvärnsskydd kan ha gett besättningen en falsk känsla av trygghet. Det logiska för Ukraina borde varit att inrikta sig på svagare enheter av Svarta- havsflottan för det skulle vara för svårt och krävas alldeles för mycket resurser för att kunna genomföra ett framgångsrikt anfall på en modern robotkryssare. Men Ukraina valde att göra tvärtom och inrikta sig på att slå ut det fartyg som stod för merparten av Svartahavsflottans luftförsvarskapacitet. Fast två robotträffar borde de inte kunnat sänka ett så stort fartyg. Det antyder att rutinerna för brandbekämpning och akuta reparationsåtgärder inte var vad de borde vara. De amerikanska örlogsfartyg som träffats av robotar har klarat sig bättre framförallt på grund av att besättningar var välutbildade i att bekämpa bränder och minska skador ombord på fartygen samt genom fartygens konstruktion. Inte minst så är ammunitionsförråden väl skyddade vilket inte verkar varit fallet med Moskva.

Moskva brinner och verkar ha övergivits av sin besättning. Fotograf okänd.

Liten tuva stjälper stora lass

Moskva är det största örlogsfartyg som sänkts sedan andra världskriget. Förloppet verkar varit att Moskva träffades av en eller två sjömålsrobotar av typen Neptune som lyckades ta sig igenom kryssarens olika lager av försvarsåtgärder. Brand utbröt som på grund av bristande brandbekämpning och även pga. fartygets konstruktion nådde ett ammunitionslager som exploderade och gav fartyget sådana skador att hon senare sjönk trots att flera bogserbåtar med brandbekämpningsutrustning hann fram till henne.

Förlusten av Moskva har lett till att Ukrainas flyg fått mer möjligheter att verka i och över Svarta havet och hotet om en eventuell landstigningsoperation mot Odessa avvärjts. Det har också lett till att Ryssland tvingades evakuera den strategiskt viktiga Ormön i Svarta havet efter att Ukraina utfört flygräder mot ön samt attackerat fartyg som transporterat underhåll och materiel till de ryska styrkorna på ön, bland annat luftvärnssystem.

I skrivande stund så ter det sig som att sällan har två robotträffar fått så stora och direkta konsekvenser.