Robot 08 – Kreativ omkonstruktion

Vid slutet av 1950-talet hade Marinen fått se sitt mångåriga projekt med att utveckla en svensk sjömålsrobot för bruk på både fartyg och på land skrotat till förmån för flygvapnets Robot 304, eller som den betecknades när den togs i tjänst, Robot 04. Detta innebar att svenska marinen halkade efter rejält när det kom till att ha en fungerande sjömålsrobot. Nu gällde visserligen detta hela västvärlden, men då den troligaste fienden utgjordes av Sovjetunionen, som redan 1955 tagit den större sjömålsroboten KS-1 Komet i tjänst. Den följdes tätt av den mindre och mer flexibla sovjetiska P-15 Termit 1958 och gjorde situationen prekär.

Sjömålsrobotarna var fortfarande ett oprövat kort men i teorin var dom ett vapen med potential att revolutionera sjöstriden mer än torpeden gjort när den introducerades. Så Marinen ville ha en sjömålsrobot som även kunde användas av kustartilleriet. Men då Robotbyrån och Flygförvaltningen skrotat Marinens projekt så befann man sig på om inte ruta ett, så i alla fall rejält efter. Nya idéer kom fram och en som slog rot gick ut på att det kanske skulle vara möjligt att anpassa en redan befintlig förlaga till Marinens behov.

En östtysk robotbåt laddar en P-15 Termit.

Nord Aviation CT-20 – drönaren som blev en sjömålsrobot

Idag är militära drönare vardagsmat och ses fortfarande som något nytt och väldigt revolutionerande. Sanningen är dock att drönare använts i över ett halvt sekel men det är först idag med modern mikro- och kommunikationsteknologi som de blivit enklare att använda.

Redan under andra världskriget testade både de allierade och Tyskland att använda fjärrstyrda flygplan. Det rörde sig om äldre mer uttjänta plan som byggdes om till flygande bomber. De fjärrstyrdes med hjälp av radio från ett följeplan men det var än så länge långt ifrån dagens drönare. Tanken var att drönarplanens skulle sättas in mot mål som var kraftigt försvarade av luftvärn. Då följeplanet inte behövde flyga över målet för att fälla sina bomber, vilket var vad som krävdes vid vanlig bombning, så riskerade man inte besättning och flygplan på samma sätt som vid konventionell bombning.

Emellertid så var det praktiska hinder. För även om följeplanet inte behövde flyga in över målet så måste det ändå befinna sig i närheten för att kunna styra drönaren rätt mot målet. Det hotades därför av fientliga jaktplan och luftvärn som var grupperat längre från målet om fienden lade ihop två och två. Radiosignalerna kunde också störas ut vilket gjorde att man tappade kontrollen.

Fast idén fanns där och ett användningsområde för sådana drönare var som övningsmål för luftvärn och jaktflyg samt för att pröva ut luftvärn och jaktrobotar på ett säkert sätt. År 1957 så presenterade den franska firman Nord Aviation sin nya målrobot, eller om man så vill måldrönare, CT-20. Det var en ganska lätt konstruktion som drevs av en jetmotor och kunde komma upp i hastigheter runt 900 Km/h. Den kom att användas för att ta fram och testa nya målsökande jaktrobotar för stridsflygplan. Även Sverige skaffade CT-20.

CT-20 på avfyringsramp vid Vidselbasen i Norrbotten. Vidselbasen är ett mycket viktig testområde för det svenska Försvaret.

Någonstans här föddes tanken på att försöka anpassa CT-20 till att bli en sjömålsrobot. På det hela taget tedde det sig som ett realistiskt projekt. CT-20 var i grunden väl utprövad vilket gjorde att man sparade mycket tid. År 1962 beställde Marinen i samarbete med Nord Aviation en sjömålsrobot baserad på CT-20 från SAAB.

SAAB hade varit inblandat i de tidigare försöken med Marinens sjömålsrobotar innan Flygförvaltningen och Robotbyrån tagit över alla militära robotprojekt. SAAB hade dessutom nu fått stor erfarenhet av att bygga moderna jetflygplan och då CT-20 i grund och botten var ett litet obemannat flygplan så var steget inte så stort. På det viset kunde Marinförvaltningen kringgå Flygförvaltningen.

Till skillnad från den sovjetiska roboten P-15 Termit så var inte den blivande Robot 08 avsedd att kunna beväpna mindre fartyg och till exempel motortorpedbåtar. Det var de två jagarna av Halland-klassen, HMS Halland och HMS Småland, de två modernaste svenska jagarna som skulle utrustas. Redan under 1950-talet hade Marinen inlett provskjutningar med Robot 315 från de två fartygen så det verkar som om planen varit att i första hand utrusta just dem.  

Robot 08 drevs av en jetmotor av fabrikatet Turbomecha-Marbone men startades från en kort ramp med hjälp av två kraftiga krutraketer. Väl i luften tog jetmotorn över. Arbetet gick fort och år 1966 utrustades Smålands med de första skarpa robotarna och året därpå fick hennes systerskepp Halland det nya vapnen, 10 år efter att Robotbyrån skrotat projektet Robot 315.

Trots att marinens ursprungliga robotprojekt skrotats så blev Sverige ändå det första land i västvärlden att utrusta örlogsfartyg med sjömålsrobotar. Robot 08 gav de två svenska jagarna möjligheten att attackera fientliga fartyg på avstånd upp till 70 km vilket var längre än de tidiga versionerna av P-15 Termit som hade en räckvidd på ca 40 km. Den hade också ett litet övertag över den större och kraftfullare KSShch Shchuka som hade en räckvidd på 68 km men som endast kunde användas från större fartyg.

Roboten avfyrades mot målet med hjälp av fartygets radar och fjärrstyrdes mot målet med en flyghöjd på 600 meter och flög med en hastighet om 900 km/h. När roboten var inom 15 km från målet tog den inbyggda målsökaren över. Målsökaren var en liten radar som nu självständigt styrde in roboten mot målet. En poäng med att inte aktivera målsökaren förrän roboten kommit inom 15 km från det tänka målet var att fienden fick mindre tid på sig att upptäcka målradarns signaler, något som annars kunde ge dem mer tid att vidta motåtgärder.

Robot 08 fångad av kameran i själva avfyringsögonblicket.

Fram till år 1967 var det fortfarande lite oklart hur effektiva sjömålsrobotar egentligen var och hur man skulle försvara sig mot dem. Ett sätt var att skjuta ned dem med luftvärnsvapen, men det krävde en hel del precision då robotarna var relativt små mål, ett annat att störa ut radarmålsökaren. Vad gällde robot 08 kunde en motståndare även försöka störa ut styrsignalerna från fartyget till roboten innan den kommit nära nog för att aktivera målsökaren. År 1967 fick man i varje fall svart på vitt angående hur effektiva sjömålsrobotar kunde vara när egyptiska robotbåtar beväpnade med P-15 Termit sänkte den israeliska jagaren Eilat under sexdagarskriget.

Småland inne i en av Musköbasens enorma tunnlar. Idag kan man besöka HMS Småland vid Museet Maritiman i Göteborg.

Kustrobot 08

Robot 08 infördes även i kustartilleriet år 1968 och det är en kustartillerirobot som går att se vid Aeroseum. Kustartilleriet var främst känt för sina fort och fästningar som fanns längs Sveriges kuster. Men det gick inte att bygga fort på varenda plats där en fiende kunde tänkas landstiga och dessutom så kunde man behöva förstärka försvaret på platser där fienden verkligen landsteg även om det fanns fasta försvarsställningar. För att kunna göra detta hade kustartilleriet även rörliga batterier som kunde flyttas dit de bäst behövdes. Men ett rörligt batteri med sjömålsrobotar hade potentialen att dels ge kustartilleriet möjlighet att nå längre ut till havs och bekämpa en motståndare långt innan de kommit inom räckhåll för artilleriet. Dessutom skulle en fiende inte kunna upptäcka ett robotbatteri med radar, medan de kunde upptäcka en jagare av Hallands storlek innan de avfyrat sina robotar. Även om fienden inte kunde se robotarna med en gång så kunde dom förbereda sig på ett eventuellt robotanfall så fort dom blev varse de svenska jagarna.

Så föddes det rörliga tunga kustrobotbatteriet. Batteriet kunde flyttas varsomhelst och även göras skjutklart snabbare än artilleribatterier. Det var svårt att upptäcka och fienden fick därför ingen förvarning förrän de avfyrade robotarna dök upp på deras radar.

Kustartilleriet sorterade under Marinen och hade tillsammans med Marinen fått se sitt robotprojekt skrotas. Marinförvaltningen hade 1957 undersökt möjligheten att köpa in ett färdigt robotsystem från utlandet eftersom man inte varit nöjd med robotproven från kustartilleriet. (bort: s synpunkt). Emellertid så hade Robotbyrån ändå skrotat Marinens robotprojekt så det fanns således ingen annan väg att gå. Man införskaffade 10 robotar av typen CT-10 från Nord Aviation, föregångaren till CT-20. Från år 1959 skaffades CT-20 medan man testade luftvärnets förmåga att skjuta ned CT-10. Det visade sig att det var svårt för luftvärnet att träffa den lilla roboten och år 1961 togs beslutet att skaffa en stridsrobot för kustartilleriet. År 1962 blev som vi redan nämnt flottan en del av projektet och kom att bli något före Kustartilleriet med att ta robotarna i tjänst men från 1968 ingick dom i krigsorganisationen.

Även under 1980-talet gjordes tester för att se effektiviteten av luftvärnseld och jaktflyg mot robotarna men vare sig flottan eller flygvapnet lyckades skjuta ned testrobotarna. Flottan sköt sina sista robotar 1982 när Hallandsjagarna togs ur tjänst men kustartilleriet behöll robotarna och en ny version, Robot 08B, med modern målsökare planerades. Men istället beslöt man att ombeväpna det tunga kustrobotbatteriet med en kustartilleriversion av SAAB:s nya sjömålsrobot, robot 15. År 1989 togs så slutligen robot 08 ur tjänst efter att tjänat troget i två decennier. Vid tiden höll Sovjetunionen och Warszawapakten på att falla samman så det tog till 1995 innan det nya tunga kustrobotbatteriet, beväpnat med Robot 15 togs i tjänst.

Fast lyckan varade inte länge. Redan år 2000, i sammanband med nedskärningarna inom försvaret, avskaffades batteriet! Batteriet som var avsett att vara direkt avskräckande för en angripare som ville anfalla Sverige sjövägen. Då det var mycket rörligt kunde det snabbt omgrupperas och dyka upp var som helst längs den svenska kusten. Det var en viktig strategisk resurs för det svenska försvaret. Men år 2000 ansågs det inte behövas något kustartilleri över huvud taget. Kvar blev amfibieförbanden, infanteri som tränas på att strida i skärgårds- och kustmiljö och som har egna snabba stridsbåtar att förflytta sig med. Där fanns visserligen den mindre robot 17 men den har inte samma räckvidd som Robot 15. Tunga kustrobotbatteriet blev ett museiobjekt.

Uppståndelsen – den första Bydénaren

När Ryssland överraskande ingrep i Georgien år 2008 och därefter annekterade Krimhalvön 2014 kom det som en fruktansvärd kalldusch för många beslutsfattare i hela västvärlden. Dessutom började ryskt flyg uppträda mycket djärvt på ett sätt som ingen sett sedan Kalla kriget och anfall övades uppenbarligen även mot Sverige. Sverige var dåligt förberett, ännu sämre än vid början av andra världskriget. Den relativt talrika flottan av små robot och torpedbåtar var borta, armén hade omstrukturerats till en liten om än välutrustad mekaniserad styrka. Alla fasta fort och minspärrar som skyddat svenska hamnar och stränder var borta och flottan hade egentligen bara en handfull kustkorvetter och ubåtar att möta ett anfall med.

År 2015 tillträdde en ny svensk överbefälhavare, Michael Bydén, tjänsten som Sveriges högst rankade militär. Det var verkligen ingen tacksam uppgift han fick ta över från sin föregångare. Det samma kan nog sägas om den politiska sidan, försvarsministern och försvarsdepartementet. Visserligen hade det börjat bli lite mer pengar till försvaret men inte på långa vägar vad vare sig försvarsdepartementet eller överbefälhavaren behövde. Men viktigast var (bort ”i”) ändå att med de medel som fanns till hands höja försvarsförmågan så mycket det bara var möjligt. Fram tills 2014 hade emellertid försvarsmakten tränat för internationella insatser. Det var bara det nya kraftigt krympta Hemvärnet som fortsatt med att öva för att skydda svenskt territorium och med sina ca 22 000 soldater utgjorde hälften av markförbanden. Men i gengäld hade Hemvärnet genomgått en kraftig förmågehöjning sedan 2000. Det var inte längre samma organisation som det varit.

Det behövdes förband som kunde höja tröskeln för ett väpnat angrepp mot Sverige och det var något som tog tid att införskaffa. Det är emellertid här som historien tar en intressant vändning. Vem som kom på idén är inte känt, om det var Bydén eller någon annan inom högkvarteret som kläckte den. Kanske hade projektet startats tidigare men inget är känt. Bydén hade genomfört något av en strategisk kupp när Gotland plötsligt fick en permanent militär garnison. Ett mekaniserat skyttekompani hade sänts över för att genomföra övningar men väl på plats meddelade Högkvarteret att kompaniet nu utgjorde kärnan i Gotlands garnison. Det skulle vara på plats tills nya förband bildats på ön. Detta kom som en total överraskning för svenska allmänheten och för omvärlden.

Men en ännu större skräll kom 2016 när överbefälhavaren meddelade att ett tungt kustrobotbatteri nu var operationellt. Bydén hade börjat sin militära bana inom just kustartilleriet och varit det som skämtsamt kallats för ”skogsmatros”, det vi idag kallar amfibiesoldater. Den 18 november meddelades det från Försvarsmakten att det tunga kustrobotbatteriet nu var operationellt och redo att sättas in där det behövdes! I det fördolda hade ett arbete pågått med att återskapa det tunga kustrobotbatteriet. En viktig aktör var Museet för rörligt kustartilleri som hade bevarat fordon och utrustning från det nedlagda förbandet så väl att det åter kunde tas i bruk. Man tog även vara på utrustning från avrustade robotbåtar. Det lär ta ett slag innan alla detaljer blir kända men det visade på att det gamla kreativa improvisationstänkandet levde kvar inom försvarsmakten. Och att det även i den digitala tidsåldern fanns förmåga att hålla saker hemliga.

Idag är åter tunga kustrobotbatteriet ett av de viktigaste strategiska svenska förbanden. Det är också omgärdat med stor sekretess om var förbandet befinner sig, men det förflyttas hela tiden. Således kan en angripare aldrig veta vart batteriet kan finnas och det gör det omöjligt att veta var det kan vara säkert att genomföra en landstigning mot Sverige.

Idag är uttrycket ”Göra en Bydénare” ett känt begrepp. Med det avses att göra något kreativt och mycket överraskande och med resurser som ingen räknat med.