Tunnan och det Kalla kriget

Tunnan skulle visa att det inte är namnet som avgör huruvida ett flygplan är dugligt. När ”The flyging barrel” togs i tjänst hos svenska flygvapnet 1951 orsakade det viss internationell uppståndelse. Lilla Sverige hade gått och producerat ett eget jaktplan i klass med världens bästa, det amerikanska F86 Sabre och ryska MIG-15.

Vilket av denna trio av idag berömda tidiga jetjaktplan som var ”bäst” lär aldrig bli klarlagt. Bedömare anser att dom var mer eller mindre jämbördiga och vart och ett hade sina egna speciella fördelar och nackdelar. Men det faktum att svensk flygindustri hade gått från krigsårens kamp med att åtminstone få fram passabla plan till att nu mäta sig med världens främsta var och är en bedrift.

F86 Sabre och MIG-15 kom att mötas i luften över Korea under Koreakriget som varade mellan 1950 till 1953 och som slutade med att Koreahalvön förblev uppdelad i Nordkorea och Sydkorea. Än idag råder egentligen bara ett vapenstillestånd.

Resultatet av luftstriderna blev inte entydigt även om amerikanerna med tiden fick övertaget. Den amerikanske piloten och senare generalen Chuck Yeager menade att det som avgjorde var pilotens skicklighet och USA hade god tillgång på stridserfarna piloter. Planen i sig var mer eller mindre jämbördiga med olika styrkor och svagheter.

Ett högt pris

Det svenska flygvapnet var med internationella mått mätt mycket starkt, inte minst om man såg till landets befolkning. Med J29 Tunnan hade Sverige också ett flygplan i toppklass. Men som visats i Korea spelade själva pilotens skicklighet en avgörande roll. Sverige kunde inte som USA förlita sig på en kader av stridserfarna piloter. Istället bedrevs en intensiv övningsverksamhet.  Svenska piloter övade under förhållanden som låg så nära det som man bedömde skulle gälla i krig. Det innebar att haverier inte var ovanliga och många piloter omkom. Totalt havererade 242 Tunnor och 99 piloter omkom.

Senare kom man att inse att förlusterna inte bara berodde på tuffa övningar och tidigare okända problem med planen. En del av de som valdes ut till piloter var mer benägna att ta risker än vad som borde varit fallet. Detta ledde med tiden till nya urvalsrutiner vid antagningen av blivande stridspiloter.

Men 1950-talet var en tid då världsläget var ytterst spänt. Och att man under vad som syntes vara ett rutinuppdrag skulle kunna hamna i en strid på liv och död var inte alls osannolikt. År 1952 sköts ett svenskt signalspaningsplan av typen DC-3 ner över internationellt vatten av en sovjetisk MIG-15. Under flera år visste man dock inte exakt vad som hänt från svensk sida även om man misstänkte att planet måste skjutits ner eller eventuellt tvingats landa på sovjetiskt område. Det var först på 1990-talet som man från ryskt håll bekräftade att DC-3:an avsiktligt skjutits ned. Emellertid sköts ett svenskt sjöräddningsplan av typen Catalina ned några dagar efter att DC-3:an försvunnit, återigen av MIG-15 plan. Ett tyskt lastfartyg kunde dock snabbt rädda den svenska besättningen.

J29 möter MIG-15

Enligt en nyligen utkommen memoarbok av den svenske jaktpiloten Roy Fröjdh kom även J29 att utsättas för MIG-planen uppvaktning. En grupp J29 övade formationsflygning över internationellt vatten utanför baltiska kusten 1953. Troligen var det för att hjälpa personalen vid en nyligen upprättat radarstation på Gotland att kalibrera sin utrustning. Roy Fröjdh och hans kollegor var emellertid oroade för att likt DC3:an och Catalinan bli påhoppade av sovjetiskt jaktflyg och hade gjort upp en plan för hur dom skulle agera om det hände dem själva.

Tanken var att använda en manöver som kallades ”Saxen”, som innebar att flygplanen i formationen svängde in mot varandra och passerade varandra på nära håll. Då kunde man skydda varandra mot anfall bakifrån. Det var dock en farlig manöver som inte fick övas i fredstid, inte ens i svenska flygvapnet. Emellertid verkar Roy och hans kamrater övat den i alla fall.

Det ville sig inte bättre än att de svenska piloternas värsta farhågor besannades. En grupp MIG-15 plan hade skickats upp och lyckades överraska dem genom att på klassiskt maner dyka ner från högre höjd med solen i ryggen. Roy beordrade snabbt ”Sax” över radion och de svenska planen svängde in mot varandra, först en gång sedan en andra. De sovjetiska piloterna blev troligen överraskade av den våghalsiga manövern och när de försökte hänga med kolliderade två av dom i luften.

J29:orna vände hemåt och försvann snabbast möjligt.

Sveriges mesta jaktplan

Tunnan kom att byggas i flera versioner och förbättras, bland annat med efterbrännskammare, nya vingar som gav bättre stabilitet vid landning och klarade ut en av de stora haveriorsakerna. Den kom även att inneha flera världsrekord. Tunnan blev också det första svenska plan som försågs med målsökande robotar av typ AIM9 Sidewinder, I Sverige känd som RB24. Men utvecklingen inom flyget gick mycket fort på 50-talet och redan när Tunnan började komma ut ordentligt på förbanden hade SAAB börjat arbeta med den mycket mer avancerade J35 Draken. Trots det hann ca 660 Tunnor byggas innan produktionen lades ner, och de kom även att exporteras till Österrike.