Värnkanoner – en historia om militär återanvändning

Under Kalla kriget började gröna glasfiberkåpor dyka upp runtom Sverige, vid flygfält, hamnar, broar och andra strategiska punkter. Som barn på 1980-talet upplevde jag många stora militärövningar i mina norrbottniska hemtrakter och det militära behandlades som något man inte skulle prata för mycket om. Även personer med en något skeptisk inställning till nyttan med det svenska försvaret var ändå av åsikten att man inte skulle snoka runt sånt Såg man något som verkade fel vid ett mobiliseringsförråd kontaktade man någon i trakten som var med i hemvärnet så dom kunde undersöka saken.

Att det fanns kanoner under de gröna kåporna var en kittlande tanke, men samtidigt något som ingav respekt, för som barn trodde man att sådana saker kunde vara bevakade av larm eller rentav fällor. En morbror till mig var reservofficer och nämnde värnkanoner vid några tillfällen, men gav ingen ingående beskrivning av vad det var så jag föreställde mig att det var fråga om kanoner i betongbunkrar likt dem man såg på foton från Normandie i Frankrike.

Exakt vad värnkanoner egentligen betydde fick jag först klart för mig i övre tonåren och jag blev mycket förvånad, för på alla bilder såg jag olika former av pansartorn med kanon och parallellmonterad kulspruta. Därifrån tog det inte så lång tid innan jag såg att tornen var förvillande lika de som satt på diverse äldre stridsvagnar. Jag hade lärt mig att Sverige återanvände artilleri från äldre örlogsfartyg i diverse befästningar runtom landet, en del väldigt hemliga. Att då återanvända stridsvagnstorn på samma vis var trots allt inte så tokigt.

Vi skall nu börja stifta bekantskap med värnkanonerna och framförallt den typ av värnkanon som vi har på Aeroseum, värnkanon m/41. Dels för att den finns här, men också för att dess ursprung och historia hör till de mer komplexa och visar i dubbel bemärkelse på hur försvarsmakten lärde sig att utnyttja sina resurser och finna nya användningsområden till funktionsduglig materiell som blivit föråldrad inom sitt ursprungliga användningsområde. 

Kamlunge Bofors 15.2cm m-12

15,2cm pjäs ursprungligen från pansarskeppet Gustav V använd i Kalixlinjen.

Kreativ militär återanvändning

Under det Kalla Kriget, från 1950-talet till 1980-talet, genomförde Sverige ett stort antal projekt inom vilka befästningar och bunkrar byggdes på en internationellt sett mycket stor skala. Nya Berget, där Aeroseum är inrymt, är ett av dessa. Det rörde sig om allt från underjordiska berghangarer och kustartillerifästningar till enkla skyttevärn som överblickade en bro eller vadställe. För att kunna bestycka de olika fästningarna konstruerades en mängd artilleripjäser, särskilt för kustforten. Därutöver återanvände man artilleripjäser och i vissa fall även pansartorn, från äldre fartyg från Svenska Flottan. De största av dessa var 28cm pjäser från de tre pansarskeppen av Sverige-klassen.

På flera håll, till exempel vid broar och flygfält, byggdes enklare befästningar med mindre pjäser, även dessa satt i pansartorn. De kallades för värnkanoner och var ett exempel på kreativ militär återanvändning. Det rörde sig om torn från äldre stridsvagnar som helt spelat ut sin roll som stridsfordon, men vars torn fick ett nytt liv i en annan roll. Lösningen sparade tid och pengar. De äldre värnpliktiga kunde dessutom dra nytta av tidigare erfarenheter. Fördelen med tornen gentemot exempelvis vanliga kanoner som placerades i bunkrar var att värnkanonerna kunde skjuta i alla riktningar.

De allra första tornen som togs i bruk var de som kom från lätta stridsvagnar, till exempel Stridvagn m/41 och stridsvagn m/40. Dessa vagnar var beväpnade med 37mm kanoner som redan i början av andra världskriget visade sig vara för klena för att kunna bekämpa de nyare stridsvagnarna. Vid krigets slut 1945 var dom verkningslösa mot andra stridsvagnar. Sverige låg efter vad gällde stridsvagnar men tvingades använda vad man hade. Under kriget hade dessutom pansarvärnsvapnen utvecklats i rask takt, inte minst vad gällde bärbara pansarvärnsvapen. Nu kunde en vanlig infanteripluton ha med sig vapen som enkelt slog ut de lätta stridsvagnarna. Även Sveriges bästa stridsvagn, Stridsvagn m/42, var underlägsen alla tänkbara motståndare, men den kunde kanske uppgraderas eller få en ny roll som understödsfordon till infanteriet, så kallad Infanterikanonvagnar (IKV) då dess kanon trots allt kunde skjuta kraftfulla spränggranater.

Sverige är stort till ytan med en lång kustlinje och en förhållandevis liten befolkning. Att kunna försvara sig överallt mot en angripare var svårt men genom en omfattande värnplikt kunde den Svenska armén när den var som störst mönstra omkring 600000 soldater, hälften i de mer rörliga fältförbanden och den andra hälften med äldre soldater i lokalförsvarförband. Lokalförsvarförbanden fanns över hela Sverige och strävan var att soldaterna bodde i närområdet och hade sina mobiliseringsförråd lokalt. Detta för att dom skulle kunna mobiliseras snabbare vid ett fientligt anfall och köpa tid så att fältförbanden hann mobiliseras. För att öka försvarsförmågan inleddes ett omfattande byggande av alla möjliga former av befästningar och skyddade anläggningar. Nya Berget är en del av detta enorma projekt. Men samtidigt uppfördes mer enkla befästningar på strategiska platser ibland förstärkta med värnkanoner. Bunkrar och skansar skulle inte kunna besegra en motståndare men dom gav försvarande förband en högre motståndskraft och skulle ge Sverige mer tid till att genomföra en fullskalig mobilisering.

En angripare skulle högst sannolikt försöka störa och helst omöjliggöra en mobilisering om det var möjligt. Ett sätt skulle vara att göra ett överraskande anfall med mindre styrkor och försöka besätta nyckelpunkter och om möjligt slå ut Sveriges statsledning. Helst så snabbt att inte ens lokalförsvarsförbanden hann mobiliseras. Att helt slå ut mobiliseringen skulle varit svårt då de svenska försvaret hade spridit ut mobiliseringsförråden över hela landet men tog man nyckelpunkter kunde Sveriges förmåga att göra organiserat motstånd försvåras.

Det svenska flygvapnet och delar av flottan fyllde en nyckelroll i det tidiga skeendet. Flygvapnet hade hög beredskap och skulle tillsammans med aktiva enheter ur flottan kunna orsaka en angripare så pass svåra förluster att ett överraskande anfall ändå misslyckades. Men flygplatser och flygvapnets egna baser skulle bli viktiga mål vid ett sådant anfall.

Bemannad värnkanon vid en svensk flygbas: Foto Digitalt museum

I händelse av ett överraskande angrepp, eller som det kallas på fackspråk, strategiskt överfall, var det innevarande värnpliktiga under utbildning samt tillfälliga förband sammansatta av stamanställd personal som kunde sättas in på marken. Men utöver detta fanns också hemvärnet, som när det var som störst omfattade över 100 000 personer. Hemvärnet bestod av frivilliga, främst äldre män som passerat 48 års ålder och i och med det avförts från lokalförsvarsförbanden, samt yngre som av olika skäl, till exempel olika kroniska sjukdomar, bedömts inte kunna tjänstgöra i fältförbanden. Styrkan var emellertid att hemvärnet fanns över hela landet och skulle försvara sina hemorter. Dom var bekanta med terrängen och kände varandra och de andra som bodde i området. Därför kunde dom lättare upptäcka främmande personer som kunde tänkas vara spioner eller i händelse av förestående krig, sabotörer.

Då hemvärnsoldaterna hade sin utrustning, inklusive vapen och ammunition, hemma kunde dom inom några få timmar vara samlade. Det gjorde också att det var hemvärnet som hade till uppgift att skydda mobiliseringen på marken. Viktiga skyddsobjekt, till exempel mobiliseringsförråd, hamnar och flygfält skulle besättas. Varje enhet hade ett antal objekt som de ansvarade för. Om fienden tagit kontroll över området var det hemvärnet som utgjorde basen för ett beväpnat motstånd i form av gerillakrigföring.

Vid larm skulle hemvärnet vara först på plats och bemanna de förberedda försvarsställningarna, inklusive värnkanonerna, och hålla dem tills de avlöstes av lokalförsvarsförband. I ljuset av detta var det rentav en fördel att värnkanonerna utgjordes av äldre materiel eftersom det innebar att hemvärnsoldaterna kunde vara bekanta med vapnen från sin egen värnpliktstjänstgöring. Högre åldern spelar mindre roll om soldater strider från förberedda befästningar. Alla hemvärnsoldater var, och är, dessutom frivilliga och redan från början väl motiverade att försvara sina egna hemtrakter till varje pris.

Det var i detta läge, där Sveriges försvar hängde på flygvapnet, flottan och en snubbeltråd av frivilliga hemvärnsoldater understödda av olika ihopsamlade larmstyrkor, som värnkanonerna kom till sin rätt. De fiender som kunde förväntas i detta tidiga skeende, var dels spioner och sabotörer, små specialförband och i förlängningen förband som landsattes från luften eller från fartyg, som utgjorde motståndet på marken. Det var enheter som högst sannolikt var vältränade och motiverade med bra utrustning men som saknade tyngre vapen. Framförallt så kunde inte ens de Sovjetiska luftburna styrkorna, som med tiden fick pansarskyttefordon och artilleri som kunde luftlandsättas, inte få med sig stridsvagnar. Och mot lätta fordon och soldater fungerade 37mm kanonerna, och senare 75mm kanonerna i tornen från Stridsvagn m/42, alldeles utmärkt. Fientliga flygplan och helikoptrar som försökte landa på flygfälten var också väldigt sårbara för kanonerna, som tack vare sitt pansar var skyddade mot de flesta vapen som specialförband och fallskärmssoldater kunde föra med sig i en första anfallsvåg.

Stridsvagn med förhinder

Vid krigsutbrottet 1939 hade Sverige bara en mindre styrka stridsvagnar. Av dessa var det bara 15 stycken som var beväpnade med en kanon som kunde slå ut andra stridsvagnar, nämligen stridsvagn m/38. Man beställde i en första omgång en förbättrad variant med mer pansar, kallad m/39 och 29 av dessa fanns i tjänst 1940.

När det gällde stridsvagnar var de svenska vagnarna år 1939 och 1940 i klass med det mesta som andra länder hade. Deras huvudvapen var en bra 37mm kanon från Bofors, och 37mm var en vanlig kaliber hos stridsvagnar vid den tiden. Vagnarna som tillverkades av svenska Landsverk var bra och hade kunnat hävda sig mot det mesta som fanns i omvärlden. Men Sverige behövde fler stridsvagnar och precis som vad gällde stridsflyg beställde man från utlandet. Valet föll på den tjeckiska vagnen TNH Sv CKD som var jämförbar med Stridsvagn m/39 även om de svenska vagnarna var mer moderna i vissa avseenden, särskilt vad gällde skrovets konstruktion. Sverige var först i världen med serieproducerade vagnar med svetsat skrov medan TNH hade nitat skrov.

År 1939 beställdes 90 stridsvagnar. Men så ockuperade Nazi-Tyskland Tjeckoslovakien och beslagtog de svenska vagnarna. Svenska protester hjälpte föga. Tyskarna benämnde TNH stridsvagnarna för Panzerkampfwagen (PzKpfW) 38 (t) där t stod för Tjeckien. De vagnar som beställts av Sverige skiljde sig något från de övriga och fick därför beteckningen PzKpfW 38 (t) S, där S stod för Schweden. Dessa vagnar deltog i Operation Barbarossa 1941, när Tyskland anföll Sovjetunionen.

Sverige lyckades till slut förhandla till sig rättigheten att bygga vagnen på licens och den fick beteckningen Stridsvagn (Strv) m/41 och kom att byggas av Scania Vabis i Södertälje. Totalt byggdes 238 vagnar. Men det tog till år 1943 innan vagnarna kunde tas i bruk och då var dom föråldrade.

Redan år 1941 hade de tyska vagnarna haft problem med nyare Sovjetiska vagnar som T-34 och framförallt Kv-1. 37mm kanonen var inte längre tillräckligt kraftfull men genom större rörlighet och bättre taktik kunde PzKpfW 38 (t) hävda sig. Men år 1943 använde tyskarna främst vagnarna för spaning. Det var inte möjligt att montera ett större torn, vilket krävdes för att kunna beväpna vagnen med en kraftigare kanon. Vagnen var emellertid mycket funktionsduglig och pålitlig så chassit kom att användas som bas för olika pansarvärnskanonvagnar, självgående artilleripjäser och andra understödsvarianter.

Svenska pansarsoldater poserar med sin strv m/41: Foto Arne Pettersson/Arsenalen

Pansarutvecklingen gick i så rasande takt att Sverige halkade rejält efter. Stridsvagn m/42, som hade en 75mm kanon, kom i tjänst mot slutet av kriget och var visserligen delvis jämförbar med de allierades standardvagn M4 Sherman, men i stort redan föråldrad när den infördes. Sverige var efter kriget långt efter vad gällde stridsvagnskonstruktion, vilket kan jämföras med den svenska flygindustrin som direkt efter kriget gav sig i kast med att konstruera ett modernt jetjaktplan, J29 Tunnan.

Sverige byggde om en del vagnar till understödsfordon, som stormartillerivagn m/43 som hade kraftigare kanon, men inget torn och mindre pansar. Men det gick inte att komma ifrån att Sverige stod med en stor styrka av stridsvagnar som var hopplöst föråldrade.

Beslutet togs att skaffa den brittiska stridsvagnen Centurion vilken beställdes år 1953 med de första leveranserna redan samma år. Det var en förstklassig stridsvagn och den kompletterades med att ett antal Strv m/42 byggdes om till lätta stridsvagnar med nytt torn och kraftigare kanon.

I takt med att de äldre svenska stridsvagnarna togs ur tjänst fick deras torn nytt liv som värnkanoner. Sverige fick nu flera hundra kanontorn som kunde användas till befästningar runtom i landet. Så föddes värnkanonerna och på det viset fick man ändå fortsatt användning för en del av de gamla stridsvagnarna.

Fullständigt återbruk!

Stridsvagn m/41 kom dock att bli speciell i sammanhanget. För precis som tyskarna uppmärksammat under kriget så var det en mycket pålitlig konstruktion som fungerade utmärkt och hade mycket kvar att ge. Men vad gör man med ett väl fungerande chassi och underrede på en i övrigt utdaterad stridsvagn? Visserligen hade en del tidigare byggts om till stormkanonvagnar men även dessa hade börjat få mer kapabla ersättare.

Det fanns dock ett område där ett ökat behov hade uppstått. De svenska pansarbrigaderna fick nya och effektiva stridsvagnar men dessa måste stödjas med infanteri som behövde fordon som kunde hänga med stridsvagnarna under anfall. Sverige hade visserligen redan bepansrade fordon för personaltransport i form av KP-bilarna, eller mer formellt Karosseripansarbil m/42. Dessa hade emellertid inte samma terrängframkomlighet som Centurionvagnarna så det som behövdes var ett bandgående fordon, med pansar som åtminstone skyddade mot finkalibrig eld och splitter från artilleri.

Stridsfordonstillverkaren Hägglunds & Söner i Örnsköldsvik började att konstruera ett särskilt fordon som skulle bli pansarbandvagn (Pbv) 302 och bli en legend inom den svenska armén. Men det skulle ta tid innan vagnen kunde börja tillföras försvaret och något behövdes snarast. I det läget sneglade man på strv m/41. Den var något för liten, men det fanns över 200 vagnar som var väl utprövade. Hägglund fick uppdraget att på chassi och underrede från strv m/41 konstruera vad vi idag skulle kalla ett pansarskyttefordon i väntan på att Pbv 302 blev färdig. Arbetet drog igång med att konstruera ett nytt överrede. Motorerna byttes ut mot nya av samma typ som användes i flygplanet SAAB Safir. Vagnarna måste ha beväpning och ryska hjulgående fordon med samma funktion var beväpnade med en tung kulspruta, vilket även USA:s nya bandgående dito, M112, hade. Västtyskland hade nyligen tagit SPz 12-3 i tjänst som var beväpnat med en 20mm automatkanon vilket gav fordonet större eldkraft än sina motsvarigheter. Men det kunde bara ta fem soldater, vilket verkligen var i minsta laget. Beväpningen var dock i linje med vad svenska försvaret ville ha. Och det fanns gott om 20mm automatkanoner som blivit över när Sverige avvecklat det föråldrade jaktplanet J21. Vapnet modifierades och fick beteckningen 20mm akan m/45B.

Fordonet fick namnet Pbv 301, kunde transportera sju stridsutrustade soldater och levererades till armén mellan 1962 -1963. Totalt byggdes 220 vagnar om, nästan samtliga strv m/41. Det räckte till att varje pansarbrigad fick en infanteribataljon med PBV 301, övriga fick fortsätta med KP-bil m/42 eller lastbilar. Det gav Sverige ett fungerande pansarskyttefordon som i eldkraft var överlägset allt utom tyska SPz 12-3 och gav erfarenhet, till dess att Pbv 302 infördes. Inte illa för en konstruktion som till största delen bestod av återanvänd äldre materiel! Pbv 301 togs ur tjänst efter bara nio år, 1971, men hade fyllt en viktig funktion. När det kommer till framgångsrik och kreativ återanvändning av militär materiel så är stridsvagn m/41 med Pbv 301 och värnkanon m/41 definitivt en medaljkandidat.

En Pbv 301 som delvis maskerats med granruskor. Foto: Arsenalen