J 35 i det svenska luftförsvaret

Det är en sak att ha bra jaktplan men en annan att kunna använda dem effektivt. Andra världskriget hade visat hur viktig en effektiv stridsledning att jaktflyg var för att se till att jaktplanen fanns på rätt tid och plats och leddes mot rätt mål.

Att utkämpa luftdueller mot motståndarens jaktplan var och är inte målet för en försvarare. Målet är att bekämpa angripande bomb- och attackflyg samt transportflyg som försöker landsätta fallskärmstrupper eller andra flygburna markförband.

Stridsledning i världsklass

I samband med att Draken konstruerades utvecklade Sverige ett nytt stridsledningssystem och Draken anpassades för att bli en naturlig del av det. Systemet kom att få namnet Stril 60 och parallellt med det skapades en ny flygbasorganisation kallad Bas 60.

Den nya organisationen innebar en förändring gentemot tidigare planer på basering av flygvapnet. Den rådande tanken var att skapa ett antal atombombsäkra berghangarer vid lämpliga flottiljer i vilka jaktflyget skulle skyddas. Ett exempel på dessa är Nya Berget där Aeroseum är inhyst. J 35 Draken utvecklades med basering i dessa berg i åtanke. Men när J35 kom ut på förband hade man tänkt om.

Landsvägsbaserna

Det ansågs riskabelt att samla flyget på ett fåtal platser, oavsett hur välskyddade de var. Istället påbörjades konstruktionen av ett stort antal så kallade landsvägsbaser runtom i landet. Dessa utnyttjade delvis det vanliga vägnätet som på utvalda platser kompletterades med extra banor, breddade vägar, mobiliseringsförråd och förberedda väder- och splitterskydd. Med så många utspridda baser blev det omöjligt för en angripare att veta exakt var alla plan befann sig vid en given tidpunkt och det blev omöjligt att slå ut alla flygplan i en stor överraskande attack.

Men de nya baserna ställde också krav på att Flygvapnets plan skulle kunna starta och landa på korta sträckor och ha det som kallas STOL-egenskaper. STOL är en engelsk förkortning som står för Short Take Off and Landing, dvs kort start- och landningssträcka. För att klara kraven försågs J 35 Draken med en bromsskärm.

Digital teknik långt före sin tid

Bild som visar instrumenten som presenterade informationen från stridsledningen för piloten. De är de två rektangulära boxarna på var sida om den runda radarskärmen.

Den 29 juni 1964 genomfördes det första lyckade övningsuppdraget då en J 35 leddes in mot sitt mål endast med hjälp av digitalt överförda från en Luftförsvarscentral. Uppgifter om målets fart, höjd och kurs visades på två särskilda instrument i Drakens cockpit utan att ett ord utväxlades mellan stridsledaren och piloten.

Systemet var världsunikt och topphemligt. Tidigare var stridsledaren och piloterna tvungna att kommunicera via radio och den kommunikationen kunde relativt lätt störas ut. Men Styrdatasystemet var mycket mer motståndskraftigt mot störning och inga ord behövde växlas mellan stridsledare och pilot. Detta gav J 35 och det svenska luftförsvaret en stor fördel vid en eventuell konflikt.

Drakens vassa tänder

Även vapensystemen, inte minst radarroboten RB 27 var föremål för ständig utveckling och uppgradering. Roboten var amerikansk men Sverige såg till att få lov till en omfattande licenstillverkning vilket möjliggjorde en ständigt pågående förbättring och anpassning till nya förhållanden.

LM Ericsson i Mölndal fick redan från början uppdraget att tillverka ett bättre zonrör till roboten. Zonröret gör att roboten kan detonera även om det inte träffar målet direkt utan bara passerar i närheten. Därvid ökade chansen att skada ett fientligt flygplan som inte träffades direkt.

Från början var huvuduppgiften att bekämpa högtflygande bombplan men med tiden blev huvudmålet lågflygande attackplan vilket krävde anpassning av taktik och teknik. RB 27 följde med hela vägen tills de sista Drakarna pensionerades i Flygvapnet.